Nu har vi varit tvåbarnsföräldrar i drygt ett år och jag tänkte att det kan vara lämpligt att sammanfatta chocken som kom och hur den har artat sig under dessa månader. För en chock, det var det! Jag säger inte att detta gäller för alla som får sitt andra barn men för oss var det som en smäll rakt över ansiktet. Jag har på inget sätt lust att återbesöka någon av dagarna under det första året, allra minst det första halvåret. Jenny, som började jobba för mig när jag blev föräldraledig (och som tack gode gud är kvar och är världens bästa kollega), sa att hon knappt minns något alls från första året med två barn. Nu kan jag känna att det stämmer även för mig. Eller, jag minns så klart men jag minns mest i känslor och de har varit så himla tunga och svåra. När jag har lite distans till allt kan jag nog sätta fingret på det som varit den allra största omställningen och det var att man helt enkelt blir dubbelt så mycket förälder. Med ett barn kan den andra mycket enklare (särskilt till en början) ta en paus från kaoset men när det är dubbelt så många barn är det liksom kaos överallt hela tiden i en början (OBS återigen för oss). Det är blöjor, nappar, mat, gråt, naglar som ska klippas och barn som ska badas HELA TIDEN. När ett barn ska kissa och behöver hjälp med det, river det andra ut knivar ur en låda som det inte ens nådde till dagen innan och man får aldrig stanna upp. Med tiden har vi så klart ramlat in i en ny lunk och har nu en vardag som faktiskt fungerar. Det börjar till och med kännas riktigt bra! Men känslan av att ha två små liv som behöver en hela tiden var för mig så överväldigande att jag knappt kunde hantera det till en början. Att konstant känna sig otillräcklig och osäker, att försöka ge båda lika mycket tid och samtidigt hinna se på Leif någon gång per dag, för att inte tala om stackars Ralf. Det blev helt enkelt DUBBELT UPP. Ganska snart slutade jag jämföra mängden uppmärksamhet jag gav de båda men kan nog erkänna att Åke fått den allra mesta, eftersom han är större och har krävt mer. Gry har ju utvecklats i en rasande fart, helt utan supermycket uppmuntran, hon har bara kört på lite i skuggan av Åke. Jag har inte heller dåligt samvete över det, hon mår alla tiders, är superskön och nöjd och Åke har välkomnat henne så himla fint. Det känns helt enkelt BRA! Nu när Gry snart är 13 månader (hehe) har jag också gått den längsta tiden som icke-gravid sedan jag blev gravid första gången 2014. Kroppen börjar så sakta kännas som min, fastän den så klart aldrig blir som innan, det är heller inget jag eftersträvar. Jag har lagt på mig några välbehövliga kilon igen, efter min föräldraledighet, då jag går på ofrivillig svältdiet pga stress och har fått tillbaka lite av min energi som jag en gång hade. Den största skillnaden är dock i mitt huvud. För första gången sedan vi förlorade tvillingarna 2014 är jag mer den person jag var innan. Den glada, babbliga, bubbliga och ändå rätt positiva personen som jag saknat så hiskeligt. Självförtroendet och framför allt självkänslan kräver en del jobb fortfarande men jag är så jäkla lycklig. LYCKLIG ända in i märgen. Flera gånger per dag tänker jag högt för mig själv att jag ÄLSKAR alla i min närhet så mycket. Jag ÄLSKAR mina efterlängtade och unika barn, jag älskar Leif som är så sjukt rolig att leva med och jag...gillar Ralf nästan hela tiden. Jag är så glad för våra älskade mammor som peppar och hjälper och för alla vänner och familj vi har. Och det är just precis här jag vill vara. På den plats jag är, där jag kan se allt jag har och fått och känna en sån enorm kärlek. När jag inser att det liksom finns två barn som ser mig som deras trygghet, som lyser upp när jag kommer hem, som BEHÖVER mig. Det är en sån jäkla rikedom. Och just därför är vi nu också HELT säkra på att vi är nöjda så här. Varför riskera denna underbara tillvaro med ännu en graviditet, om vi ens skulle kunna bli gravida igen? Jag skulle inte orka ännu ett missfall, ännu fler månader med ägglossningsstickor och tårar över negativa graviditetstest. Jag skulle inte orka ännu en bebistid där jag inte mår bra och ännu mer tid som tas ifrån de älskade barn vi haft turen att få. Jag tänker lite så att vi ju faktiskt fått fyra helt perfekta barn, varav två lever i vårt hus och två i våra minnen för alltid. Det räcker fullt tillräckligt för oss, vårt gäng är så himla komplett!
