Vaknade i morse med traditionsenlig huvudvärk, som man ju har när man ska vara ledig. Slötittade på telefonen och kände att det var något visst med dagens datum. - LEIF! ,ropade jag utan att få svar (som vanligt). -LEEEEIIIIIIIIIFFFFF! , försökte jag igen med min blida stämma. - Ja? , hördes en svag röst bland barnmusik, jollrande ljud och skrik. - Grattis på elvaårsdagen! Förra året, när vi hade tioårsdag, var det inte alls lika skönt. Visst, jag fick blommor vill jag minnas men det kändes inte lika speciellt då. Vi var inte på ett lika bra ställe för ett år sedan helt enkelt. Ja, det har tillkommit ännu en person under det senaste året som på så himla många sätt ställt allt på ända men samtidigt har vi också hunnit kämpa sida vid sida också. Vi har kämpat på ett sätt som har fört oss närmare varandra utan att vi tänkt på det. Men nu när vi landat i att vi är en familj bestående av fem olika personligheter har vi också landat mer i vårt förhållande. Nu vet vi mer om varandra än vi någonsin gjort, vi har sett varandra i vårt allra lägsta och nu är vi uppe och nosar vid ytan igen. Därför känns elva år så jävla mycket viktigare att uppmärksamma än tio. Igår för elva år sedan hoppade jag på ett flyg från Göteborg. En biljett jag mest troligt knappt hade råd med men som skulle visa sig vara det mest värdefulla jag köpt. Utan den biljetten hade jag kanske inte suttit där jag sitter idag. Detta är första bilden av oss, den är tagen under den första festen vi var på som ett helt färskt par. Vi var på intet sätt promillelösa. Låt oss titta på vad elva år gör med två unga personer! Så här kunde vi se ut i allra första början av vår tid ihop. Unga, pigga, lite fulla och rätt coola: Och idag då. Barn, hund, onepiece och trötta ögon. Elva år alltså. Vad de slitit på oss, utmanat oss och gett oss mer än jag någonsin hade kunnat tro. Så trött, slut, glad och tacksam för allt. TACK!