Efter att ha analyserat och bearbetat förlossningen med Åke tillsammans med sköterska från Aurora, läkare och så klart Leif, känner jag mig nu ändå ganska redo(?) och lugn(?) inför nästa förlossning. Alltså jag känner ju panik också på cirka 50398927 sätt men det som liksom KAN kontrolleras och bestämmas har ändå bestämts, skrivits upp och känns väldigt bra! Att jag också från en dag till en annan gått från att känna panik över hur få dagar det är kvar till beräknad förlossning till att förfasas över hur SJUKT många dagar det är kvar, tar jag som ett tecken på att jag, min kropp och min hjärna så gott det går börjar vara inställda på det här nu. Därför känner jag att jag också är redo att dela mina tankar med er! För vissa kanske det här är total-snark men jag vet också att det är ett gäng preggosar/blivande preggosar/och f.d. preggosar som gillar att läsa om sånt här och då får det helt enkelt vara för er jag skriver! Och ja, det kommer att bli långt i vanlig ordning, så ta en extra kopp kaffe i förebyggande! OKEJ, många av er vet att min förlossning med Åke gick rätt snabbt när den väl satt igång. Jag var hemma hela förmiddagen med värkar, så det var ju inte pang-bom-bebis, men när det väl satt igång var det suuupersnabbt. Kort sagt, jag kom in på BB, var öppen 3 cm, barnmorskorna ville skicka hem mig eftersom det skulle dröja lääääänge men lät bli pga snöstorm, 30 minuter senare var jag öppen 10 centimeter och hade krystvärkar. På papper ser min förlossning superbra ut och det var den så klart på många sätt eftersom Åke föddes frisk, jag klarade mig utan några stora skador och att det ändå gick så snabbt. Men ju längre tid som gått efter den, har jag börjat känna mer och mer att det hela var som ett töcken där jag nästan inte minns något. Jag minns att värkarna gjorde ont men har liksom inget minne av hur det kändes när jag krystade, när Åke kom ut och jag minns inga som helst glädjekänslor, vilket gör mig oerhört ledsen. Under graviditeten med Åke gick jag också och pratade med Aurora på grund av oro för att han skulle dö och självklart bär jag också med mig den oron denna gång, vilket jag tror att de flesta ju gör mer eller mindre. Men mest har jag varit rädd för ännu en kaosig upplevelse där jag bara minns fragment av hur folk sliter av mig kläder, hur jag är så borta av lustgas att jag inte ens fattar vad jag håller på med och hur lång tid det tog att ens känna något för Åke där på BB. Jag upplevde inte att jag varit med om en förlossning alls och har inte känt någon samhörighet med andra som pratat om sin förlossning i detalj eftersom jag inte minns några detaljer. Nykläckt Åke i landstingets kläder eftersom vi inte hunnit få in våra väskor från bilen Nu vet jag att jag absolut inte är ensam om att känna som jag gör men just då kände jag mig SÅ ensam med mina tankar och vågade inte formulera dem förrän efter säkert ett år. Min största anledning till att jag än en gång bokade tid med en aurorasköterska var för att jag ville försöka planera och få prata ut om hur jag kände under och efter förlossningen. Jag ville berätta om hur otroligt rädd jag var för att stanna hemma för länge, föda i bilen och att återigen få ett barn i någon sorts paniksituation. Jag vill inte lämnas ensam på rummet igen när allt drar igång och känna att nu kommer jag att dö här ensam, som jag gjorde sist. Alla jag har träffat på sjukhuset har förstått min känsla till 100%, vilket är underbart. I mina journaler är det också så otroligt tydligt att det gick så fort, det går både läsa i text och se på kurvor. Jag har fått veta att det är mycket lättare att göra upp en plan när man är andragångsföderska eller mer, för då finns det ju en historia i journalen som man kan utgå från. Alla som jag träffat har sagt att risken för samma hastighet denna gång är överhängande eftersom det ju trots allt är tredje gången jag kommer vara öppen tio centimeter på typ tre år och min kropp är rätt bra på att fatta vad den ska göra vid det här laget. Så, det vi har gjort nu är att skriva en ny plan, där vi tagit med en hel del punkter från den jag hade med Åke. Jag vill till exempel inte höra hjärtljuden under förlossningen, gärna slippa se för mycket blod och varken Leif eller jag känner oss i behov av att veta ALLT ALLT ALLT hela tiden, utan bara få ha lite koll på vart och hur vi ligger till. Efter mitt första snack med sköterskan nämnde hon att vi skulle göra upp en alternativ plan och bokade därför in mig hos en läkare, för att snacka lite om en eventuell igångsättning och det hela skedde förra veckan. Först hade vi pratat om att kanske sätta igång mig en dryg vecka före planerat datum men efter att ha tänkt på det kändes det inte som det jag egentligen ville. Visst, att bli igångsatt skulle kännas otroligt skönt, att få komma dit, hinna ta in alla väskor, kanske ta några bilder och känna att vi är på rätt ställe i god tid är saker som lockar. Däremot vill jag gärna att det ska få sätta igång helst naturligt, alternativt ännu närmare utsatt datum, just för att låta bebisen gosa till sig så mycket som det går innan den ska komma ut. Så när läkaren började prata om en koll för igångsättning typ vecka 39, sa jag direkt att det jag egentligen allra, allra helst ville, var att få en okej-stämpel i min journal på att jag, när det har startat, får komma in på BB lite tidigare än jag "borde". Jag frågade detta lite skamset, eftersom det känns fel att be om att få bli särbehandlad och att man ju som kvinna "ska" vara hemma så jäkla länge som det bara går för att spara vårdplats och undvika att bli hemskickad igen. Att bli hemskickad känns SÅ jobbigt. Läkaren bara: "MEN SJÄLVKLART ska du komma in tidigare! Vem som helst som kollar i din journal kommer välkomna dig med öppna armar direkt dina värkar startat!" Alltså SÅÅ SKÖNT! Det var som att mina axlar sjönk flera decimeter! Sköterskan sa sedan att när det är ungefär 10 minuter mellan värkarna ska jag ringa in och sedan komma in och både hon och läkaren skrev också det väldigt tydligt i min journal. Sedan bestämde också jag och läkaren att vi bokar in ett besök tre dagar före utsatt datum, den 6/3, för att göra en liten koll på hur jag mår psykiskt och fysiskt. Är jag helt utom mig av stress/oro/leda eller känner jag för att gå en stund till? Är min tapp mogen? OM jag då känner att jag är helt färdig kan hon, OM kroppen är redo, sätta igång mig den dagen eller dagen därpå, beroende på hur det ser ut på BB så klart. Innan Åkes tumme växt ut Det känns verkligen som att jag nu har två perfekta alternativ; antingen att det startar naturligt och jag får åka in lite tidigare och då hinna landa lite i vad som faktiskt är på gång innan det drar igång, ELLER sättas igång någon dag före och få HELA upplevelsen på BB och verkligen hinna känna någon sorts kontroll och förhoppningsvis lugn. Med allt detta bestämt och på pränt, det mesta fixat här hemma och snart en HEL vecka där jag bara varit hemma och landat mer och mer i ledigheten, känner jag mig sååååååsååååsååå redo nu! Det är i skrivande stund 21 dagar kvar men jag har bestämt att imorgon kommer jag börja säga att det är två veckor. Orkar inte tänka något annat. Som det känns precis just nu lutar det åt att jag vill bli igångsatt någon dag före bf OM det är möjligt men med tanke på mina känslostormar och förändringar vet man aldrig hur jag känner då. Det jag vet är att jag längtar så innerligt efter nästa fas i livet, att äntligen få ha mina två barn i famnen, de två barn vi längtat, gråtit och kämpat SÅ mycket för. BRING IT!
