Igår var det så dags för vårt tredje (och förhoppningsvis sista någonsin) ultraljud denna graviditet. Målet var att undersöka om min moderkaka flyttat sig från bebisens flyktväg, så att säga, och på så sätt fastställa om det är läge för kejsarsnitt eller ej. I vanlig ordning var det med ganska tunga steg vi båda gick in i ultraljudsrummet. Jag är så otroligt tacksam över att de flyttat och gjort om det helt sen sist, det här har än så länge inga dåliga minnen i väggarna, fastän hela korridoren är förknippad med typ alla känslor som finns. Den korridoren är nämligen en kombination av mycket, där finns till exempel patientmatsalen, dit nyblivna och ömma föräldrar försiktigt vandrar med sina små bebisar i plastbalja men i samma korridor finns även rummet där våra tvillingar föddes. SÅ mycket historia för oss där alltså och vi båda känner oss så innerligt färdiga med detta om allt går vägen. Ursäkta, sidospår nummer ett kom efter två meningar, det är lika bra att ni vänjer er, för mina känslor är all over the place. I alla fall, jag slängde mig på britsen och slet upp tröjan och ner byxan, som man liksom gör per automatik nu för tiden. Inget är heligt längre. Barnmorskan (som vi också träffat ett gäng gånger under våra tusentals besök i korridoren) började kolla och jag fick som vanligt för mig att bebisen var död. Såg inte att den rörde sig alls och det såg sådär grått och stilla ut som när vi såg tvillingarna på skärmen sista gången. Ganska kort därefter sa dock barnmorskan att det var ett väldigt rörligt barn och jag kan för mitt liv inte förstå hur två personer kan se så olika saker. Min hjärna stänger verkligen av allt förnuft i ultraljudsrum, det är som att allt bara kortsluts och blir svart. Barnmorskan började i alla fall titta till moderkakan, som tack och lov flyttat sig! Från att ha legat nedtill ligger den nu endast framtill, vilket ju inte gör något alls inför förlossningen. Jag tror dock att detta barn är oerhört livligt eftersom jag känner rörelser så himla starkt och nästan ont, fastän moderkakan ligger framtill. Med Åke var det inte alls så här våldsamt. Hela undersökningen tog ungefär tio minuter och helt plötsligt var vi ute i korridoren igen, omtöcknade men glada. Jag skulle träffa min aurora-sköterska en kvart senare, så vi satt oss i en soffa precis utanför förlossningen för att vänta. Under tiden hann flera barnmorskor passera och allas ansikten var bekanta. Tvillingarnas förlossning tog 15 timmar och sen låg vi ju kvar över natten, så vi hann avverka några uppsättningar barnmorskor och deras ansikten kommer alltid förknippas med det. Vissa av dem har varit med under Åkes första dagar i livet också och nästan alla verkar minnas oss. Vår historia är ju inte helt vanlig trots allt. Leif åkte hem efter en stund för att hämta Åke på förskolan och jag fick gå in i ett förlossningsrum för att prata med underbara Grethel. Jag träffade henne inför Åkes förlossning också och det är så himla fint och tryggt att få prata av sig om sina oroligheter med någon som verkligen lyssnar. Igår hade Grethel en till kvinna med sig, som utbildade sig till att bli Aurora-sköterska. Jag kände direkt igen henne, det var den barnmorska som förlöste tvillingarna. Jag kan ha träffat henne någon gång sedan dess men det var liksom så himla starkt att se henne sitta där nu och jag blev helt fylld av känslor och minnen. Hon kom in precis när förlossningen hade tagit fart och gjorde den upplevelsen precis så bra som den hade kunnat bli. När jag öppnade munnen för att säga något till henne, nickade hon bara i samförstånd och det kändes som att vi hade ett alldeles särskilt band mellan oss. Så fint och så känslosamt! Vi gick igenom min journal från Åkes förlossning och häpnades tillsammans åt hastigheten. Från punkten där det stod något i stil med: "Patienten är öppen 3 cm och ber om extra smärtlindring" kommer nästa punkt där det endast står: "Krystvärkar". När jag hör hela förloppet känner jag inte igen något, hela förlossningen är totalt suddig. Jag säger till de två kvinnorna att jag inte ens minns om det gjorde ont eller på vilket sätt, bara att jag då och även efteråt känt att jag inte var delaktig i händelsen. När jag satt där och pratade kom jag fram till så himla mycket. Jag har alltid känt mig som en dålig mamma, som en person som inte har det i mig. Jag har känt mig utanför när andra kvinnor pratar om förlossningar och hur ont det gjorde, eftersom jag inte minns. Jag har känt att eftersom jag inte minns något och inte ens kan känna att jag varit med om en förlossning, är jag inte heller lika mycket värd som andra kvinnor som fött barn. Det är nog en stor orsak till varför jag känt mig så otillräcklig. Chocken över att allt kändes som ett toalt kaos, när jag bara ville ha lugn och ro efter tvillingarna, gjorde att jag inte älskade Åke direkt. När han kom upp på mitt bröst grät jag inte, jag ville bara att någon skulle ta honom därifrån. Jag har haft dåligt samvete över alla mina känslor från förlossningen och nu förstår jag varför. Sköterskorna förstod precis hur jag kände och tänkte och Grethel sa också att hon tycker att vi ska göra upp en alternativ plan inför min förlossning i mars. Hon tror att det finns stor risk att det kommer att gå lika snabbt igen och la fram som förslag att jag kanske borde bli igångsatt när min kropp är redo, för att dels ens hinna in till sjukhuset i tid och för att få lite lugn och ro. Min största önskan denna gång är att jag vill vara delaktig, känna att JAG föder mitt barn. Vi bokade in ännu en tid i februari, samt en tid med en läkare samma dag för att prata eventuell igångsättning. Det känns oerhört bra att någon lyssnar och tror på en, för på papperet kan min förlossning se rätt perfekt ut; det gick snabbt, jag minns inte smärtan, Åke var frisk, jag gick nästan inte sönder alls och återhämtningen var snabb. Däremot har upplevelsen blivit värre och värre i min hjärna för varje dag som gått under dessa två år och jag är väldigt noggrann med att lyssna på mina känslor nu. Jag vill få en chans att göra detta till en positiv upplevelse och kanske också lyckas undvika eventuella tunga känslor efteråt. Ni som fött barn eller varit med om en förlossning, hur känner och kände ni efteråt? Ändrades känslorna med tiden? Ni som fått chansen att vara med om det igen, blev upplevelsen annorlunda? Berätta gärna! Jag känner mig i alla fall otroligt glad för att allt såg bra ut med bebisen och för att jag kommit en bit på väg i planeringen (så gott det går att planera ett barns födelse) med hjälp av omtänksamma människor. Vi kvinnor borde få leva i känslomässigt vadderade miljöer hela graviditeten, där folk lyssnar, förstår och stryker medhårs. SÅ värdefullt! Puh, skönt att få ur sig denna vägg av text! Det är alltid så efter diverse milstolpar, man inser först då hur orolig man egentligen har varit! Ja just ja! Innan jag slutar för denna gång! Jag frågade ju barnmorskan som gjorde ultraljudet om hon kunde se snoppis eller snippis! Det är ju inte alls viktigt egentligen men vi kände på något sätt att vi ville veta. Mest troligt bor det en vild liten lillasyster i min mage! Jag kan gråta bara jag tänker på det faktiskt. Det är så himla svårt att förstå att vi kanske får chansen igen, när jag på allvar trodde att vi fått våra två flickor och att det liksom var slut nu. Sen kom så klart paniken också - hur gör man?! Hur ska jag kunna uppfostra henne till en strong, independent woman osv. Men det löser sig, allt löser sig ju till slut. Vem du än är där i magen - du är så himmelens välkommen!
