Jag vill börja med att berätta att jag igår tog superduperfina gravidfoton! Denna gång valde jag supergrymma Simone (@fotografsimonestadig på Instagram) och vi passade på att fånga solen som vågade sig fram igår men herregud så kallt det var (-15)! Jag frös flera timmar efteråt, men när jag såg resultatet kunde jag bara erkänna att det var värt all köld! När jag var gravid med Åke tog vi ju bilder tillsammans, Leif och jag. På några bilder var till och med Ralf med! Denna gång kände jag att jag inte orkade krångla till det och tvinga Åke att stå stilla på bild. Egentligen vill jag bara ge syskonet liiiite av samma minnen som Åke fick, man har ju hört att andra barnet aldrig får lika mycket som första nämligen. Några av bilderna kommer jag lägga ut här i inlägget och därför ville jag skriva om dem först! ALLA är verkligen apfina, så varning för bomb! Tack Simone och tack vädret för en underbar fotostund! Nu till graviditeten! Den här veckan har jag varit EXTREEEMT låg. Min vanliga energi och grundhärliga humör har varit som bortblåst. Jag känner ingen direkt lycka över något, längtar inte till något och vill bara mest vara ifred. Typ gå i ide tills bebisen är ute. Det finns säkert många anledningar till att jag mår så här deppigt men en av dem är garanterat att jag ju innerst inne är supertrött. Jag sover som en mindre kratta nu för tiden och har så svårt att slappna av. Dessutom börjar jag verkligen sakna att inte vara gravid och känner att jag är SÅÅÅ klar med det här snart. Leif och jag räknade för någon kväll sedan ut att jag nu varit gravid drygt 100 veckor totalt och har, om allt går som det ska, minst sju kvar. DET ÄR JU APLÄNGE! Självklart finns det många som varit gravida längre men med tanke på att jag hittills "bara" har ett barn är 100 veckor ändå rätt länge. Två år liksom?! Samtidigt känner jag mig väldigt harmonisk med magen, känner mig supernära bebisen på ett helt annat sätt än förra gången. Jag får för mig att jag redan vet hur hon/hen fungerar på många sätt och kanske är det just för att jag denna graviditet av uppenbara skäl varit mer ensam med bebisen. Däremot saknar jag att vara mer delaktig i livet, jag trivs inte med att vara energilös och stånkig. Jag vill röra mig mer och känna mig mindre fången i min kropp helt enkelt! Jag börjar också känna att jag snart inte har några kläder kvar att pressa ner kroppen i! Jag VÄGRAR köpa nya gravidkläder nu och går runt på några säkra kort men igår innan jag skulle fotas hittade jag INGEN tröja som passade? Blev så himla arg (så klart) och tog ut det på dem jag bor med (så klart) och åkte iväg med ett genomskinligt gravidlinne som visade min prickiga bh tydligt. Tack och lov kunde Simone få bort de flesta prickarna MEN jag är ändå oerhört trött på min garderob. Saknar jeans! Saknar snygga tröjor! Saknar skjortor! När jag ser bilderna, särskilt den ovan, inser jag också hur SANSLÖST tjockt mitt hår är just nu, hahaha. Det är ju verkligen ingenting jag vill klaga på, jag bara konstaterar. Om några veckor ska mitt hår och jag till frisören för att fixa en fräsig färg, så att jag är extra tjusig när jag träffar bebben! Mitt låga humör beror nog också till stor del på att jag känner mig SÅÅ stressad. SKA JAG HA TVÅ BARN?! Hur gör man? Det är sååå mycket kvar att fixa innan den kommer, men samtidigt inte. Jag vill också hinna fixa en massa här hemma, se ett gäng serier (har inte ens hunnit börja med Skam än!) och vila så klart. En vagn borde vi också köpa men allt är ju såå dyrt! Sen är jag så klart väldigt orolig också. Det är så mycket som kan gå fel än och bebisen kanske inte föds frisk. Kommer Åke bli galen av svartsjuka? Kommer Ralfs psyke klara av ett till barn? Kommer mitt psyke klara av Ralf? Kommer Leif och jag någonsin hinna se varandra igen? Såå många tankar som snurrar, ungefär lika snabbt som min FÖRBANNADE halsbränna fortsätter överta mitt liv. Jag hatar på riktigt folk som lägger ut bilder på sociala medier på mat eller godsaker som de äter efter klockan 19. KUL FÖR ER ATT NI KAN ÄTA PÅ KVÄLLARNA UTAN ATT TYP KRÄKAS HELA NATTEN!!!!!!!!!!!!!!!!!! Skönt att få det ur sig, känner jag. Så klaaaaart är jag också glad och tacksam men jag låter verkligen mina känslor få existera just nu. Det är normalt att känna, oavsett om känslan är bra eller dålig. Just nu är det bara lite extra lågt men jag tror att det snart blir bättre. Jag är så glad att ultraljudet gick så bra och att så många av er valde att dela med er av erfarenheter från era förlossningar under mitt inlägg i torsdags! Det betyder så mycket för mig och också för många andra märker jag. Helvete så starka och coola vi kvinnor är, som kämpar oss igenom så mycket motgångar och komplikationer för att skapa nya liv. Heja oss! Hur mår ni andra gravidisar och icke gravidisar? Så glad när ni vill dela med er av hur era liv ser ut! Jo, förresten! Jag har typ inget minne längre? Glömmer vad jag ska säga på en sekund och skriver så konstigt, helt fel ord kommer ut! Det gäller även när jag pratar... Har kontrolläst detta inlägg sexhundra gånger nu och hittat fel varje gång. Någon som känner igen sig?
