Jag försöker att vara hårdhudad och inte bry mig om vad andra säger och gör men ibland kommer ord och handlingar verkligen under skinnet på mig. Detta är något jag fått erfara ännu mer sista året, då jag av förklarliga skäl varit skörare än någonsin. Som jag skrev tidigare så har detta år också gjort mig mer trygg i mig själv och därför känner jag att jag är i ett stort behov av att prata om saker som skaver. Det som sårar mig allra, allra mest är när människor pratar om sånt som de för det första inte har något med att göra och för det andra inte har någon aning om. Att dessa människor dessutom inte ens har modet att prata med mig om det utan med till exempel min mamma och min svärmor sårar mig ännu mer. Att en person kan säga felaktiga saker om mig till en person som inte ens är jag, eftersom personen i fråga inte vågar säga det till mig. Detta är förmodligen nackdelen med att bo på en liten ort, där alla tycks känna varandra och att jag sedan hela mitt äventyr på Youtube börjat, öppnat både Instagram och livet för allmänheten. Sedan våra tvillingar dog har det varit oerhört jobbigt att bo här. Jag har önskat SÅ många gånger att jag bodde i New York och bara kunde gå ut på gatan utan att alla visste allt och gav mig sorgsna blickar. Jag uppskattade självklart folks medlidande men när personer jag inte ens vet vad dom heter kom fram på affären med tårar i ögonen, kände jag att det kändes lite falskt. När dessutom personer som känner mig nästan minst går omkring och säger saker som att våra tvillingar dog för att jag inte kunde ge dem tillräckligt med näring, eller att jag och Leif är så himla modiga som vågar försöka skaffa barn igen trots att vi ju tydligen har något "fel" mellan oss, blir jag så förbannad. Särskilt när personen i fråga inte ens vågar säga det till mig. Jag har också fått höra att Leif och jag har haft så OTROLIGT svårt att bli gravida. Det är ju sant i många fall, och väldigt sorgligt. Men det är verkligen inte sant när det gäller oss. Vart går gränsen liksom? Jag frågar inte personer jag knappt känner hur deras anhöriga dog eller hur ofta dom har sex. Finns det ingen farstu? När det handlar om våra små barn känner jag verkligen att jag vill bli lämnad ifred. Ingen, förutom Leif och jag, vet alla detaljer och ingen som inte varit med om det kan förstå hur det känns att föda ett dött barn. Därför blir jag så otroligt ledsen när jag hör att det fortfarande sägs saker som inte är sanna. Det sårar mig, djupt in i själen. Det som också sårar mig är bristen på respekt från folk som man till slut vågat sätta ner foten till. När man säger hur man verkligen mår och känner och ber om respekt och inte får den, då vill jag bara gråta. Då känner jag mig som den minst betydelsefulla personen på jorden och som att mitt liv inte betyder något. Jag tycker helt ärligt att jag är värd att få vara lycklig och bli behandlad på det sätt jag önskar efter allt jag gått igenom. Jag känner att livet borde ha straffat mig klart. Jag vill med detta inlägg verkligen framhäva hur otroligt viktigt mitt nuvarande liv är för mig och min familj och hur viktigt det är att få ha det man vill privat och att folk har vett att RESPEKTERA det. Tack och lov kan man blockera människor på internet, tyvärr går det inte i den riktiga världen. Ta hand om er, lyssna på varandras och era känslor och respektera alla människor!
