Idag är jag inne på sjätte dagen på övertid. Jag är egentligen inte så less, mer nyfiken och orolig. Vi var hos barnmorskan igår och allt såg fortsatt bra ut och nästa fredag, om inget hänt då, har vi fått tid på specialistmödravården för tillväxtultraljud och lite annat. FY SÅ HEMSKT. Både Leif och jag stelnade till när barnmorskan sa ordet ultraljud och mätning av navelsträng. Nu är målet att till nästan vilket pris som helst slippa det besöket. Jag frågade idag på Instagram om knep för att få igång förlossningen. Självklart är jag medveten om att det inte egentligen finns några som verkligen funkar men det är alltid kul att läsa! Ärligt talat blir jag lite stressad över att så många ger tipset att man ska ha sex. Stressad, för att det får mig att känna mig som den enda övergravida kvinnan i världen som inte känner mig i form för det. Under inga omständigheter skulle jag göra något inom den kategorin om jag inte ville, absolut inte för att sätta igång en förlossning. Herregud, jag har ju matrester över hela kroppen och svettas när jag går till kylskåpet, vilken del av mig ska kunna uppbringa någon typ av sug? Nej, det får gott vänta. :) Att gå på Ikea känns också oerhört omöjligt eftersom vi har drygt 20 mil till närmsta varuhus, hehe. Dom allra flesta skriver att det enda jag ska göra är att vila, äta och tänka att bebisen är på bästa tänkbara ställe. Det är ju alldeles riktigt men i mitt specifika fall och i min hjärna funkar inte dessa tankar. Ju närmare slutet jag kommer, desto större blir förlusten. Så hemskt och mörkt är det i min hjärna. När vi just hade förlorat tvillingarna fick Vanja sin söta son i "Gravid vecka för vecka" via ett planerat snitt. Då var jag helt säker på att om jag blev gravid igen, så skulle jag vilja ha ett planerat kejsarsnitt. Jag hade nämligen råkat hamna på familjeliv alldeles för många gånger och läst om stackars kvinnor vars barn dött i magen efter bf. ALDRIG att jag skulle vilja gå över tiden, att ha ett helt färdigt barn i magen och bara låta det ligga där?! Med tiden har dessa tankar blivit lite mildare och jag har återigen insett att de flesta som hänger på familjeliv, inklusive jag på den tiden, för det mesta är olyckliga. Det som hänt för alla där, kommer inte hända mig. Dock kan jag inte riktigt skaka av mig obehagskänslan helt och är lite för orolig för att kunna "njuta" av dessa dagar på övertid helt. Åh vad jag önskar att jag kunde vara lite mer positiv ibland och bara skratta mig genom livet, men tyvärr blev jag en person som aldrig riktigt kan unna mig att vara helt lycklig. Nu vill jag bara se min baby och få höra att hen är helt frisk och sen ska jag unna mig att vara lycklig. Sen börjar nästa oro, men det tar vi då!
