Ända sedan jag kan minnas har jag fått höra att jag pratar mycket. Jag kommer ihåg nästan varje kommentar jag fått eftersom de uttalats på ett visst sätt, med en viss ton. Jag är otroligt känslig för toner, stämningar och ord som jag tror mig kan läsas in mellan raderna och därför tar alla negativt laddade meningar kanske större plats i mitt minne. Ett exempel är till exempel när min mamma varit på kvartssamtal när jag gick i trean och min lärare sa: "Elisabeth behöver man inte se, för man hör vart hon är." Fy, så ledsen jag blev av att höra det! Än idag när jag möter denna lärare, märker jag hur jag undermedvetet försöker verka lågmäld, jag vill ju inte vara den som tar för mycket plats. Under hela min uppväxt har jag hört liknande saker, samtidigt som jag fortsatt prata, eftersom jag älskar det! En lång period hade jag även rätt mycket problem med stamning, eftersom jag ofta blev så jäkla ivrig när jag skulle berätta något och det pikades också så klart. Många gånger valde jag därför att inte prata, rädd för att börja stamma och om jag inte stammade, skulle jag säkert få höra att jag minsann var "duktig på att prata". Bara för att ordet duktig är med i den meningen, betyder det INTE att det är en komplimang, det lärde jag mig snabbt. Det betyder bara att jag, som flicka, tjej, kvinna, inte ska ta så stor plats. Har ofta också hamnat i facket "hon är exakt som en av grabbarna", för att jag inte låtit personer från motsatta könet ta all plats. Självklart, tar en kvinna mycket plats bland män, då är hon ju "som grabbarna". När jag inte hamnat i det facket, har jag i stället misstagits för en flörtig tjej, som är sååå himlaaaaaa treeeevliiiig mot killar, eftersom jag ju pratar lika mycket med alla. En gång hade jag en manlig kund, som var så underbart härlig. Vi pratade och pratade, hela salongen var alltid tyst och lyssnade, för vi var så jäkla roliga! Sen träffade jag honom ute på krogen och då var han ett jävla slisk. När jag då sa att jag hade kille blev han SÅ FÖRBANNAD! "Har du haft kille när du klippt mig?!?!?!? Du har ju varit så trevlig!!!!!!!!!!!!!" Förlorade en kund den kvällen och blev ännu mer osäker på mitt beteende. Nästan varje gång jag varit på fest, kalas eller när jag har kunder i frisörkunder i stolen, har jag vargtimman efter. Jag analyserar samtalen och inser att jag ju har pratat ALLDELES för mycket IGEN! Herregud, vad jag babblar på! Har jag ens låtit den andra personen prata?! ÄR JAG HELT TOTALT EGOISTISK?! Sen inser jag att jag ju faktiskt fått ut MASSA bra saker från samtalen också, jag har hört roliga historier, fått tips och lärt känna personen extra mycket och måste ju alltså ha lyssnat också. Puh. Tyvärr sitter denna tanke alltid i mitt bakhuvud, jag kan tänka innan jag ska träffa en kompis, att nu ska jag försöka vara tyst lite mer och låta hen prata. Det gör heller inget om det blir tyst några sekunder. Sedan träffar jag kompisen, blir aspepp och pratar som en galning och känner mig dum sen. Avbröt jag hela tiden? Var jag tvungen att avslöja precis allt? Måste jag alltid vara rolig? Det går en stund och sen får jag ett sms: "Tack för idag, det var så himla kul och du ger mig så mycket energi!" Åh. Samma sak känner jag här med bloggen och särskilt på Youtube. Jag har SÅ MYCKET JAG VILL SÄGA! Men vem vill läsa långa texter och glo på klipp där jag bara snicksnackar? Försöker hålla igen men det är SÅ.JÄKLA.SVÅRT. Jag jobbar varje dag på att försöka ta mig ur mitt facket där man inte får ta plats. Inte bara i min hjärna, utan i hela samhället. We can do it! Print från fantastiska Karins konsgrepp
