Som ni vet mådde jag rätt så risigt på vår födelsedag. Det var något som skavde och som gjorde att allt annat också började knuffas ur balans. Efter en stund nere i mörkret kunde jag till slut komma upp till ytan och må bra igen. Egentligen är det inte svårare än så men tyvärr är det inte riktigt så enkelt att må dåligt. Jag har sedan i måndags tänkt mycket på det här med hur man mår och hur svårt det är att bara få må dåligt. När jag blev så där avgrundsdjupt ledsen helt plötsligt, började jag febrilt försöka analysera mitt inre och hitta legitima orsaker. "Jag har ju sovit rätt dåligt", "HORMONERNA så klart!", "Två års oro tar ju ut sin rätt", och så vidare, men förgäves. Hur mycket jag än grävde och letade kunde jag inte hitta precis det som satte fingret på varför jag bara ville gömma mig och gråta. Då började jag tänka att om jag inte ens hittar en orsak till varför jag mår dåligt, då mår jag nog inte nog dåligt och sen startade ett långt jämförelsearbete, där jag la upp mitt liv mot andras och då har ju många det såååååå myyyycket värre. Därför borde jag ju helt enkelt bara ruska av mig den jobbiga känslan och vara glad. Jag fyllde ju ändå år. Det gick ändå inte! Sms med hurrarop och festliga emojis trillade in och telefonen började ringa men jag orkade inte svara. Sen skulle vi ju ha någon sorts kalas och jag kände att jag inte ville men herregud varför inte?! Eftersom jag inte kunde ge en förklaring till mig själv till varför jag inte ville vara ens med min egen mamma, vad kunde felet vara då?! Att ha en ångest utöver den ursprungliga, bara för att man inte kan sätta en etikett på sitt mående, gör ju bara att allt blir ännu värre. Stressen blir ännu jobbigare och allt ännu snurrigare. Tänk er ett samtal både i telefon och IRL det börjar ju oftast(?) i stil med: -"Hallå" -"Hej! Hur är det?" Svaret på den frågan är nog i 98% av fallen: -"Bara fint!" -"Finemang!" -"Ska inte klaga!" Det är liksom bara så man SKA svara. Man SKA må bra och man ska INTE vara den jobbiga som svarar på något annat vis. Om jag säger till någon att jag inte mår bra, eller på något sätt ger sken av att inte vara helt nöjd med livet, får jag ofta frågan varför. VARFÖR mår du dåligt? Jag ställer också den frågan i samma situation men har nu börjat fundera på varför vi ska hålla på och ifrågasätta folk som mår dåligt. Nu kan jag bara tala för mig själv men när jag är personen som mår dåligt, känns det som ett test att svara på varför. Då ska jag bevisa att jag faktiskt har supermånga anledningar och jag vill gärna att personen jag pratar med ska nicka instämmande, se medlidsam ut och kanske till och med säga: "men OJ!". Jag vill liksom ha bekräftelse på att jag FÅR må dåligt och att jag inte är galen. Det känns helt enkelt som att det ska vara snårigare att få må dåligt än bra. För ärligt talat, om du får svaret "BRA!!" på frågan hur en person mår, hur ofta frågar du då varför denna person mår bra? Att må bra är normalt och att må dåligt är onormalt och kräver förklaringar. Att må bra är ju egentligen tusen gånger svårare än att må dåligt men ändå är det på något sätt en svaghet att vara deppig. När jag sitter där och mår apa och förgäves letar efter anledningar att rada upp till mitt försvar, får jag ofta panik och tänker att jag nog måste vara sjuk. Hur kan jag annars känna mig så deppig? Jag menar, jag har ju ALLT! Dessutom kan jag inte säga vad det är, förutom att jag ÄR SÅ JÄKLA LEDSEN vissa dagar. Kanske har jag någon tung diagnos som måste medicineras? ALLA ANDRA mår ju så oförskämt bra att avbokar aldrig kalas! Många befinner sig ju i så mycket jobbigare situationer än mig, och om jag är så här nere, så måste något vara fel. NEJ, INGET ÄR FEL! Inget är fel på mig, inget är fel på dig, inget är fel på någon. Ibland mår vi bara riktigt jävla dåligt och vet ni? Det är okej! Vi måste släppa pressen och släppa in känslorna. För om du aldrig tilllåter dig att må riktigt jävla dåligt, hur ska du då kunna tillåta dig att må riktigt jävla bra? Jag tycker inte att vi ska ifrågasätta eller försöka motverka känslor. Alla känslor i spannet är precis lika viktiga och finns alltid kvar bubblande under ytan om de inte släpps fram. Att må dåligt en stund gör dig inte till en svag människa, det gör dig till EN MÄNNISKA. Jag är en människa och jag mår ibland dåligt, ibland bra och ibland allt däremellan. Det är inte svårare än så och det är helt okej.
