Som jag älskar Åke, jag älskar honom så att varje del av mig gör ont och är konstant spänd. Jag älskar honom så mycket att jag är oroligare än jag någonsin varit. Jag är så fruktansvärt tacksam över att ha ett barn som växt och överlevt i min mage och också varit frisk utanför den i drygt nio månader. Tyvärr kan jag inte låta bli att ungefär varje dag tänka på att eventuellt någon gång fundera på fler barn. När jag låg hos massören i torsdags klagade jag på min kropp efter graviditeten, hur otroligt svag den blivit och hur mycket stryk den faktiskt tar av att bära en bebis, både på in- och utsidan. Att jag dessutom varit så jävla orolig och trott att Åke varit död ungefär tio gånger per dag har också bidragit till att mina muskler i nacken är som, enligt massören, metallvajrar. Massören (en man) häver då ur sig: "Snart är det dags att skaffa några fler barn och direkt dom ploppat ut glömmer du ju hur jobbigt det var". Här ville jag säga följande till honom: Det finns inget som är så jävla svårt för många som att "skaffa barn". Barn "ploppar" inte ut. JAG GLÖMMER ALDRIG HUR JOBBIGT DET VAR. Jag har inga problem med fysiska problem under en graviditet. Eller jo, det har jag ju men det kan jag liksom köpa. Jag hade ju konstant halsbränna och vidriga foglossningar som först nu börjar kännas lite mindre. Däremot var graviditeten med Åke för mig en enda lång fysisk terror. Jag avundas ALLA, både manliga massörer och gravida kvinnor, som ser på graviditeter som något mysigt, härligt och lätt. Jag önskar att jag kunde ha fått känna så också. Jag önskar att jag kunde minnas ultraljudet som underbart och ljudet av hjärtljuden vid varje barnmorskebesök som det bästa ljudet jag visste. För mig var ultraljudet en enda lång pina, eftersom det var i det rummet mitt liv rasade en gång. För mig var sekunderna innan hjärtljuden hittades så vidriga att jag bara ville skrika. När Åke sen var född kunde jag inte njuta av bebis-bubblan, som alla pratar om. Varje gång han sov var jag säker på att han aldrig skulle vakna igen. Varje gång jag la upp en gullig bild av honom på Instagram kände jag att det kanske egentligen är dumt eftersom det skulle bli jobbigt att se den sen när han inte längre levde. Sakta men säkert har Åke gjort mig trygg, för varje dag som går börjar jag mer och mer och lita på att han faktiskt kommit för att stanna. Han är en så självklar del i vår familj nu och jag minns inte hur livet var före honom. Däremot har jag inte för en sekund glömt hur jag mådde under graviditeten och månaderna efter förlossningen. Jag kommer aldrig att göra det. Jag kan förstå att många av er tycker att jag kanske är överdrivet ängslig och ältar allt som hänt men försök att sätta er in i min situation. Tänk till exempel att du har flugit två gånger i hela ditt liv. En gång kraschade planet och du överlevde men måste leva med minnena hela livet. Sen flög du igen och var livrädd precis hela flygresan men landade efter en lång pina i paradiset. Hur skulle du då känna inför en tredje flygresa, när du har en negativ och en positiv erfarenhet i bagaget? Jag har alltid tänkt, efter vi förlorade tvillingarna, att bara vi får ett barn och "lyckas", kommer allt att kännas lättare. Då kommer nästa graviditet kännas lugnare och mer självklar. Så känns det inte längre. JAG ÄR LIVRÄDD. Jag vet att vad som än händer med en eventuell framtida graviditet, så har vi alltid Åke att trösta oss med men det tar inte bort det faktum att vi än en gång måste ner i mörkret och famla runt. Jag orkar inte. JAG ORKAR INTE. Jag vill bara vara glad och njuta av livet men dessa tankar gör att jag just nu trasslar in mig i mig själv hela tiden. Orkar vi göra det här en gång till? Hur är det fysiskt möjligt att vi kommer att få ett friskt barn igen när Åke varit så fantastisk? Ska vi börja försöka snart för att hinna få ett syskon över huvud taget? Det kan ju ta lång tid att bli gravid, om jag ens kan bli det igen och vi kanske får missfall ett gäng gånger. Orkar min kropp vara gravid igen? Orkar mitt psyke vara gravid igen? Unnar jag inte min son ett syskon? Klarar jag av att älska ett syskon? Hur resonerar ni kring tankar kring syskon? Om du vill läsa min historia om vad som hände med våra tvillingar, hittar du den HÄR och två uppföljande inlägg HÄR och HÄR.
