Meningen i rubriken skrev jag nyss in i min sökmotor och hamnade i en tråd på Flashback. Där pratades det om att män för massa år sedan hade kort hår för att det var besvärligt i jakt och närkamp (tänker på slag i Sagan om ringen typ). Det går ju också se i alla olika militära sammanhang förr om åren, att männen oftast var helt rakade, säkert både för hygieniska och praktiska skäl. Frågan kvarstår då likafullt; varför har kvinnor långt hår? Om man tittar långt tillbaka i tiden har ju kvinnor alltid sysslat med tungt kroppsarbete, för att inte nämna att bära, föda och uppfostra barn. Vad är det som säger att ett långt hår inte var i vägen även för dem? När det kommer till hår och kön finns det ju egentligen en uppsjö av frågor: - Varför är det okej, eller snarare nästan något förutbestämt, att män ska raka av sig håret när det börjar glesna? Varför gör inte kvinnor det? - Varför är det ofta "dags att klippa" en pojke när håret börjar hänga över öronen? - Varför är en äldre man med långt hår lite "tragisk" som inte kan släppa taget om sin svans? - Varför måste män klippa sig typ var 6:e vecka, för vi FATTAR INTE HUR JÄVLA VARMT DET BLIR ANNARS! VA?! Gör vi inte?! - Varför har 97% av alla kvinnor med långt hår det nästan alltid uppsatt? Betyder det att vi egentligen, innerst inne, skulle trivas bäst i kort hår? Jag har under de senaste åren, strävat efter att ha så långt hår som möjligt. Egentligen har jag ingen aning om varför, bara att jag bör ha långt hår. Det måste sticka ut lite under mössan, annars ser det ut som att det är KORT! HEMSKA TANKE! Under hela mitt vuxna liv har jag också resonerat så att eftersom jag aldrig någonsin klätt mig direkt "kvinnligt" ur samhällets synpunkt, måste jag ha långt hår för att undvika att se ut som en pojke. Jag har aldrig reflekterat över den tanken förrän idag. Jag stod i duschen, shamponerade håret flera gånger för att ens komma in i hårbotten genom allt hår, dränkte det sedan i balsam för att det är så slitet och försökte reda ut det med fingrarna, vilket resulterade i en hårboll i vardera hand. Där och då började jag fundera över varför jag skulle se ut som en pojke i kort hår. Efter duschen skrev jag till min fantastiska vän, Jenny om att jag funderade på att kanske klippa håret kort och att jag var rädd för att se ut som en pojke och då svarade hon: "Hur ser ens en pojke ut? Du kommer att se ut som Elisabeth med kort hår!". SÅ. JÄVLA. SANT. Kloka, kloka människa. Varför har vi fått inpräntat i våra hjärnor att SÅ HÄR ser en man ut och SÅ HÄR beter sig en flicka? FÖR i helvete, VILKEN man har gått till frisören och sagt att han egentligen vill klippa kort men inte vågar, eftersom han har för runt ansikte? Hur många män frågar sina partners hur de ska klippa sig innan varje frisörbesök? VARFÖR SKA VI TÄNKA SÅ DÅ?! Nä, nu har jag bestämt mig. För att träna min hjärna i att mitt kön inte sitter i mitt hår och att jag inte har frisyr eller hår för att behaga någon annan än mig själv, kommer jag på måndag klockan 14 att klippa mitt hår i en kort frisyr. Jag är SÅ nervös men försöker tvinga mig själv att tänka att det jag är nervös över, bara sitter i mig själv. För helt ärligt, om jag tycker att den skönaste frisyren är den som torkar snabbt, kräver lite hårfärg och inte hänger i nacken, VARFÖR HAR JAG DEN INTE DÅ?! Vem är det som tvingar mig att ha en frisyr som egentligen inte är bekväm? INGEN. Nu måste jag bara bestämma frisyr! Vad tror ni om någon av dessa?!
