Åhhhhh, vad jag har kämpat, gråtit och svettats under de snart sex veckor som gått sedan Gry kom till oss. Mycket har varit underbart så klart men allt det som enligt andra ska vara mysigt, gosigt och gulligt har för mig känts som ett fängelse. Låt mig berätta mer. Gry kunde direkt efter förlossningen ta tag i min bröstvårta och börja äta, vilket inte Åke kunde. Hon åt och åt och mjölkproduktionen bara small till och jag tänkte att det här barnet KAN verkligen amma. Inga problem liksom. Ganska snart märkte jag dock att hon inte var nöjd i magen, vilket så klart dels berodde på att tarmarna helt enkelt var för nya och dels på att hon svalde så mycket luft när hon åt. Jag gjorde allt i min makt för att göra henne gladare, rapade henne flera gånger per amning, pumpade ut lite först, masserade magen och googlade nästan ihjäl mig. Det gick upp och ner men de flesta gångerna var amningarna mer jobbiga än mysiga. Hon fäktade, skrek och tappade greppet gång på gång. Samtidigt tyckte jag att hon verkade få i sig mycket mat eftersom hon åt så himla länge, ungefär en halvtimme per sida. Detta ledde till att jag ibland satt en timme, plus minst en halvtimme efteråt eftersom hon behöver hållas upprätt ganska länge efter hon ätit. Efter amningarna blev hon hungrig igen ganska snabbt och åt ungefär varannan timme. Det går ju räkna ut själv att jag har ammat MÅNGA timmar och det är ju absolut inte unikt för någon nybliven förälder men att sitta mellan 1-2 timmar varannan timme OCH ha en storebror som är två år och för tillfället ganska ledsen och frustrerad över situationen, det är på många sätt omöjligt. För mig har amningen alltid varit självklar, det har liksom inte funnits något annat alternativ. Jag menar absolut inte att skamma någon som tänker eller känner annorlunda men jag har i min enfald tänkt att eftersom det gick så bra med Åke så kommer allt att gå på exakt samma sätt med Gry också. Och det har ju gått bra så klart, hon har ökat bra i vikt under de första veckorna men i tisdags när vi besökte bvc hade hon helt plötsligt tappat i vikt. Innan jag fick barn kunde jag inte på något sätt förstå hur STORT allt blir i denna stirriga bebisperiod i livet men att ens lilla bebis går ner i vikt skär typ sönder ens hjärta lite. Visst, hon har varit förkyld en vecka men hon har ätit precis lika ofta och länge som innan så jag kunde inte riktigt tro att det var orsaken. Jag blev beordrad att åka hem och börja amma varje gång från båda sidor, jag hade innan oftast bara behövt ge från en sida. Att få veta att det man tänkt varit magknip i ungefär en veckas tid i stället har varit hunger gör att man känner sig som världens ungefär sämsta förälder. Jag har försökt trösta henne, sjunga för henne och gråtit tröstlöst när ingenting har fungerat. Eftersom hon skrikit precis efter hon ammat har jag aldrig ens tänkt att hon kanske var hungrig utan direkt kopplat ihop det med magknip, som då orsakas av att hon svalt för mycket luft. Efter besöket på bvc ägnade jag typ ett helt dygn åt att amma och återvände sedan för att väga. Hon hade gått ner lite till. Jag grät i bilen och åkte sedan och köpte ersättning och en flaska, efter att distriktssköterskan sagt att vi borde byta ut ett mål per dag för att se om hon kanske bara behövde lite extra. Gry tog flaskan direkt och sög i sig ALLT och då hade vi blandat den största dosen som rekommenderas i hennes ålder. Sen var hon nöjd, inget skrik och inget bök. Dagen därpå, i fredags, åkte jag och till mitt jobb och hälsade på! Eftersom det är lite bökigt att amma med henne bland folk när det varit så skrikigt, bestämde jag mig för att ge henne en flaska ersättning även där och den försvann också i ett svep och sen var hon supernöjd. Återigen, jag kan inte förstå att hon "bara" var hungrig och jag kan för mitt liv inte förstå att vi aldrig tänkte på det. När jag kom hem från jobbet åkte jag på bvc igen för att väga och då hade hon gått upp ganska mycket. Dagarna som gått innan dess hade hon dessutom knappt kissat, vilket ju är ett rätt tydligt tecken på att hon inte får i sig nog mycket men efter hon fick de två flaskorna ersättning började det komma igång igen. Trots att jag visste att ersättningen hade fått henne att gå upp i vikt kände jag ändå att jag ville kämpa på med amningen och när vi kom hem från bvc ammade jag henne som FAN. Hon var väldigt hungrig och åt i perioder nästan två timmar. En timme senare skrek hon otröstligt och åt en hel flaska ersättning och då började jag känna mig förtvivlad. Allt jäkla jobb och all tid, för att hon ska vilja äta en timme senare? Fy fan så ledsen jag blev. Jag testade sen på kvällen att pumpa ur mina bröst helt och fick ur SÅÅÅ mycket mjölk. Brösten var liksom helt tomma på ett sätt som Gry aldrig har gjort dem. Det jag pumpat ut gav sedan Leif henne på natten och på det höll hon sig flera timmar och det var väl då jag började lägga ihop ett och ett och inse att hennes sugteknik inte fungerar. OBS! Här vill jag inte ha goda råd (TACK!), jag har försökt ALLT (OBS IGEN! Det är inte pga kort tungband, vilket vi fått kollat!). Har pratat med amningsmottagningen så många gånger och verkligen googlat fram allt som finns på hela internet men hennes lilla mun och mina bröstvårtor tycks inte vara kompatibla. Inte ens med amningsnapp har det fungerat särskilt bra, hon kan helt enkelt inte tömma mina bröst och får alltså inte i sig nog mycket näring. Det känns fruktansvärt att ta beslutet att sluta amma när man sitter här med ENORMA bröst som är SÅ JÄVLA onda och fulla med superbra mjölk men jag orkar inte pumpa och vägrar rent utsagt att plåga mig mer. Jag har mått så himla dåligt, känt mig så jäkla hjälplös och misslyckad och varit sååå trött efter att ha ammat så långa pass så många gånger per dag, att jag helt enkelt måste välja det som gör mig lyckligast. Det beslutet kommer i sin tur också att gynna både Åke och Gry, för jag måste ju hinna med dem båda och ha någon sorts ork i mig själv för att vara en någorlunda okej morsa. Men jag grämer mig. Jag grämer mig på samma sätt som jag grämer mig över allt annat, för givetvis tänker jag att allt är värst när jag är med om det. Jag tänker aldrig att andra barn som växer upp på ersättning ska få ett uselt immunförsvar, att andra kvinnor ska få missfall, att andras plan ska störta eller att någon annan ska stoppa ner foten i en stövel och trampa ihjäl en råtta (har hänt på riktigt för en kund jag hade och har sedan dess varit min värsta mardröm) men när det kommer till mig utgår jag från att allt ska inträffa. Gry kommer att vara sjuk jämt och allt kommer att vara mitt fel för att jag inte "orkade" amma henne. FY FAN SÅ KÄMPIGT DET ÄR ATT VARA KVINNA! Och vilken jävla press amning innebär för oss/mig. Det är sånt som är sååååå naturligt och ska fungera sååååå bra och vara såååååå mysigt. Fungerar det inte bra ska vi se till att det gör det, om det så ska kosta oss vårt förstånd på kuppen. Igår innan vi gick och la oss sa jag till Leif: "Idag har varit den bästa dagen hittills sen Gry kom. Vi har nästan haft lite roligt." Det var första dagen jag inte ammade och jag blir så himla ledsen när jag tänker på de meningarna, eftersom den här första månaden har varit allt annat än rolig. Nu hoppas jag bara att allt det roliga väntar runt knuten! Med detta sagt vill jag bara poängtera att jag inte anser att det finns något rätt eller fel när det kommer till att mata bebisar, bara att man ska göra det som inte gör att man blir ett vrak som mår uselt. Vad har ni för erfarenheter när det kommer till amning? Please tell me gärna! Jag försöker nu peppa mig själv med de fördelar som kommer med att inte amma (fyll gärna på pga behöver pepp). En av dem är så klart att det är lättare att åka iväg på små äventyr, det är inte direkt ultimat att amma en timme i bilen eller på Ica Maxi. Det är också underbart att Leif kan mata Gry och han tycker att det är så himla mysigt! Redan nu har jag också märkt att jag fått mer tid för Åke, vilket känns så nödvändigt för mig. Jag har också börjat känna ett sug efter ett glas vin, kanske en öl och kanske en liten snus? Det jag mest längtar till är dock att få tillbaka mina UNDERBARA småååå bröst och kunna sova utan bh! HURRA! Som sagt, jag försöker peppa mig själv och på något sätt övertyga mig om att jag tagit rätt beslut. Så här kommer det se ut hemma hos oss ett tag framöver nu alltså. Det gör mig dock ingenting för hittills känns ingenting krångligare än amningen gjort hittills. Nu ska jag gå och kanske pumpa ut lite ur mina arma bröst. Det är ingen barnlek att sluta amma kan jag säga. Ni som gjort det får gärna komma med tips på hur man gör för att lida mindre, eller är det bara att bita ihop den närmsta veckan nu? Puss och tack för att ni finns! Har flera gånger velat vända mig till er när allt känts tungt men kände att jag ville känna och tänka själv först. Nu kommer det ju också finnas mer tid över till bloggen när jag inte längre kommer spendera halva dygnen i soffan, det ser jag mycket fram emot!
