Heej! ÄNTLIGEN sitter jag vid datan igen och skriver så fingrarna blöder, SOM jag har saknat det! Jag har nu gått in i vecka 39 och är numera allmänt gods, dvs att direkt jag sitter i en bil, inte svarar på sms/messenger på en sekund eller inte bloggar/instagrammar, innebär det att jag föder. NEJ, jag föder inte men den här helgen har varit så sanslöst jobbig, i alla fall natten som var. Jag sover så JÄVLA dåligt nu, alltså SÅ dåligt att jag typ skulle vilja sömntabletter. Min hjärna verkligen rusar och jag vaknar på småtimmarna och har panik över att jag snart har två barn. Jag är så sjuuuukt nervös över förlossning, smärta och att vara mammaledig. Natten till igår lyckades jag skrapa ihop ungefär fem timmars sömn och var som vanligt orolig över det eftersom det står i ALLA appar att nu jävlar ska man sova, annars kommer man inte orka med att föda. Åke vaknade tack och lov feberfri men tre dagars sjukdom har satt sina spår i hemmet, Leif har blivit förkyld också och har fått tandvärk på det, så jag går omkring och är lite orolig över att han inte ska hinna piggna till innan förlossningen också så klart. På dagen igår hade vi besök från fina vänner, som stannade typ till middagstid. När de hade åkt lamslogs jag av trötthet, Åke var grinig och Leif hade ont i magen. Ingenting var bra helt enkelt. Vi bestämde oss för att lägga oss tidigt men eftersom min hjärna går på högvarv började jag läsa en bok och kunde inte sluta förrän den var utläst och då var klockan efter midnatt. Boken var sorglig och vacker och jag grät som ett barn. Gråten övergick snabbt till att handla om ungefär allt i livet (hej hormoner och total utmattning) och det slutade med att jag var tvungen att lägga mig i sovrummet med resten av familjen. Inte för att det hjälpte på något vis alls, jag låg vaken flera timmar med helt uppspärrade ögon och fjortontusen tankar samtidigt i huvudet. Det blev absolut inte bättre av att bebisen var totalt sjövild och typ simmade (JA!) nedåt, det sparkades, slogs och gjorde ont ÖVERALLT och mensvärken var rätt kraftig stundtals. Jag var kissnödig, mådde lite illa och började känna av en värk i ryggslutet och kände att SÅ KLART ska allt sätta igång nu, när jag varit för trött för att typ äta middag, sovit ingenting och känner mig som ett vrak. Till slut lyckades jag dock somna och vaknade typ två timmar senare med något som liknade början till migrän. Grät av trötthet, alltså på riktigt hulkade, tills Leif sa att jag borde försöka sova mer, vilket jag lyckades med till slut och vaknade vid lite bättre mod. Nu är jag bara helt stirrig, känner inga känslor av att någon förlossning skulle vara på gång, tack och lov och funderar över vad jag ska ta mig till den sista tiden för att ladda så mycket som möjligt. De två senaste besöken hos barnmorskan har jag varit hos en person som inte känts helt övertygande på vissa sätt, det har varit mycket svårtolkade saker som sagts och jag har också fått veta att när man redan har ett barn så ska man bara gå var tredje vecka, även under de absolut sista veckorna. Hon sa att det är ju så fullbokat och stressigt i sjukvården och att det är bättre att jag hör av mig om jag vill ha ett extra besök men nu känner jag mig bara dum om jag ska uppta den värdefulla tiden, samtidigt som jag känner att jag behöver prata med någon och få hjälp. Jag behöver få sova, få veta hur mina värden ser ut, eftersom min mage totalstannat igen och jag inte får i mig järn och så vill jag bara få känna att allt är normalt. För under de ensamma nätterna känns det inte som att någonting är det minsta normalt och jag känner mig så ensam och utelämnad. Det är liksom en vecka tills vi ska träffa läkaren och prata om en eventuell igångsättning, jag vet inte ens om vi förväntas ta med oss all packning då? Ska vi sättas igång då? Eller blir det efter ett par dagar? Jag vet ingenting! Det jag vet är att jag är så trött, så trött och bara skulle vilja få några lugnande ord. Just nu känns ingenting särskilt kul längre och jag skulle aldrig i mitt liv orka föda ett barn. Hur FAN ska jag lyckas samla på mig kraft? Nu har vi tagit några magbilder, börjar verkligen känna att det kanske snart inte finns så mycket tid kvar?! Jag ville dessutom få till en bild i batiktröjan så att jag kunde göra en likadan före- och efterbild som med Åke! ALLTSÅ KOLLA SÅ LITEN?!?!?!? Ursäkta detta negativa inlägg men jag kände verkligen att jag behövde häva ur mig lite av det som rör sig i mitt huvud. Jag hoppas innerligt att kommande vecka blir fri från sjukdomar, sen har Leif sportlov! HURRA! Hur mår ni andra? Jag känner att jag verkligen varit en dålig bloggkompis på sistone, jag lovar att vara trevligare i veckan, så länge jag inte är upptagen på BB. :)
