VARNING: En gnutta gnälligt inlägg coming up SÅÅÅ, det är inte bara guld och gröna sommarlovsskogar här än så länge. Det är snarare totalt tvärtom. Just nu är vi inne i en period där båda barnen sover halvtaskigt, en kan vakna 2, den andra 4 och så väcker de varandra och det ska möbleras om och sövas om hit och dit. Gry vaknade dessutom i morse och var....*trumvirvel*... FÖRKYLD! ALLTSÅ! Vi hade nästan en vecka där vi slapp spola hennes lilla nos och nu är det på't igen. Plus att hon är i ett leap som endast är fem veckor långt... Hon är dessutom precis i detta nu och får vaccin, så jag förväntar mig inte en underbar fortsättning på dagen. Lägg till att Åke som sagt sover lite risigt, är lite trotsig och frustrerad och jag har lyckats få en HELT trasig rygg, vilket lett till konstant huvudvärk. PLUS att jag är inne i någon ny hormonförändringperiod (ja, det är ett ord) som innebär nattliga svettningar (hade saknat dem SÅ mycket ju) och massavhopp av hårstrån. Och VEM tar jag ut min trötthet/frustration/hormonrubbning på? Jo, så klart den enda stackaren som är någorlunda normal, nämligen LEEEIIIIFFFF. Sen är det ju sommar med allt vad det innebär, det ska åkas på små utflykter, hälsas på, bli påhälsad, planeras dop, kolla på hus och fira midsommar. Ingenting känns direkt superenkelt när man är mitt i detta ekorrhjul av snor/sömnbrist/gnäll/allmänt tonårshumör. En sak som slår mig är hur man, just i denna fas i livet (småbarnskaozet) får höra så tvetydiga uppmaningar. Vissa berättar om sina erfarenheter och säger att det absolut var kaos i början med små barn men att det började lugna sig vid till exempel sex månader. Jag VET ju inombords att det kommer lugna sig. Det kommer att komma kvällar när jag lägger mig och nästan helt säkert kan veta att jag får sova minst fem timmar i sträck. Sedan får man höra uppmaningar från andra. Den klassiska: "NJUT NU!". Det är så jäkla svårt att brottas med allt som händer i livet helt enkelt, när en så stor del bara vill framåt, till ett enklare (nåja) liv där det finns någon sorts rutin. Samtidigt blir jag så klart ledsen när jag tänker att genom att längta framåt, lever jag noll och ingenting i nuet. För det är NU jag ska njuta. Eller? Är småbarnsåren som lumpen eller sommarloven när man var barn? Att man med åren glömmer mer och mer av det sjukt jobbiga och efter tag har man bara minnen av sol, härliga polare som man bara benämnde med efternamn och smultron på strå? Är det okej att inte njuta? Att inte vara glad och tacksam hela tiden? Eller kommer jag att ångra mig? Kommer jag att bli en sån som uppmanar andra hålögda småbarnspäron att njuta NU? Jag kan inte låta bli att känna mig som en dålig förälder som inte dyker in i det helt och hållet. Som sitter och längtar bort några gånger per dag och saknar mitt eget sällskap. Samtidigt vet jag ju att det finns så många som tänker så men att det inte är det som syns på sociala medier, där alla verkar kunna genomföra tre picknickar per dag utan att ens sucka. Självklart njuter jag också. Eller gläds snarare. Jag har fortfarande så svårt att ens fatta att jag gjort allt jag varit så rädd för. Bli med barn igen, genomgå förlossningar och otäcka ingrepp i delar av kroppen man helst vill ha för sig själv. Jag har två underbara barn som jag älskar så att det gör ont. Vi lever! Vi är grundfriska! Vi har tak över huvudet! Allt kommer att ordna sig och då kommer jag att se tillbaka på tiden just nu och tänka: "Varför njöt jag inte mer?" Och det är okej. En bild på en njutig stund? Eller en trött familj som sprungit undan 85039537 myggor, hade en missnöjd bebis i vagnen tillsammans med en extremt sur tvååring som inte alls hade sprungit klart? Plus en gnällig hund utanför bilden? Om tio år kommer den att vara njutig.
