Så kom då dagen till slut, den tredje januari tvåtusenfemton. Det datumet som man om och om igen upprepat för alla som frågat och maniskt hängt upp sig på. Jag sov godare än på länge i natt, tror liksom att kroppen och knoppen börjat slappna av nu efter allt snack om att knipa över nyår och nu bara känner att nu får det hända lite när som helst. Har inga direkta känningar, förutom att jag tycker att magen sjunkit lite och att det är ett ökat tryck neråt när jag går längre sträckor. Idag när vi promenerade till svärmor fick jag stanna flera gånger, för att det inte riktigt gjorde ont utan med var lite obehagligt? Det svider liksom, som att bebisen med sina små, små händer nyper tag i urinröret. Någon som känner igen det? Har kommit på mig själv med att avundas alla som får barn (till exempel Clara i "gravid vecka för vecka") och även vara avis på alla som har mer symptom än mig. Självklart är jag lite glad för deras skull också men jag känner mig så klar nu! Jag vill se vem fasen det är som krafsar omkring där inne nu! Både Leif och jag gissade ju helt fel på när barnet skulle födas när vi tog upp det i ett avsnitt på Youtube, jag gissade 28/12 och Leif på 2/1. Nu är jag mer inställd på femte eller sjätte. Då jäklar! Nu börjar vi ändå se ljuset i slutet av vägen, som denna bild så underbart vackert illustrerar. Nu är du välkommen att flytta hem till oss när som helst, bebis!
