Varning! Detta blogginlägg kommer att vara långt och innehålla motvilligt kropps- och självhat blandat med annat härligt! Okej, jag tror att hela denna veckas mörka mående har någon sorts rot i att jag just nu befinner mig i en fas i graviditeten och livet som jag faktiskt hatar. Jag passar på att slänga in en brasklapp här och säger att jag VET att jag förespråkar att vi inte ska kropps- eller utseendehetsa men jag är inte mer än en människa. Alla kommentarer, tankar och mediabilder kommer åt mig och särskilt mycket just nu. Den här perioden, andra trimestern, ska ju vara den härliga enligt många. Då har man kommit ut på andra sidan den största oron och kroppen är fortfarande någorlunda smidig. Jag känner mig vidrig, på ungefär alla möjliga sätt och jag ska försöka bena ut varför. Den största anledningen är så klart att det sitter i ryggmärgen att följande är lika med att vara en hemsk människa (OBS lite överdrivet): 1. Att gå upp i vikt 2. Att känna sig och vara tung och otymplig i kroppen 3. Att ha värk som ingen förstår eller ser 4. Att vara större än storlek small. Vi kan börja med det faktum att jag vid inskrivningen hos barnmorskan för 10 veckor sedan vägde fem kilo mer än förra inskrivningen. Där började små onda tankar poppa upp i hjärnan som skrek: "Nu får du skärpa dig! Barnet väger ju knappt något än, sluta äta!" Att kroppen har förändrats på ett helt annat sätt än med Åke, spelar också in till stor del. Mina bröst har till exempel växt MYCKET mer, alla mina bh:ar är för små, både i kuporna men framför allt runt bröstkorgen. När kläder stramar åt och sitter obekvämt signalerar det direkt till hjärnan: "Du är för tjock! Tjock är dåligt!", för det har man ju fått inpräntat sen urminnes tider. Herregud, är kläderna för små köper man väl för fan inte NYA, man går på DIET och kommer i dem igen! Att ha större bröst än jag någonsin haft gör att jag inte alls känner igen min kropp och mig själv. Jag väljer sporttoppar som trycker ihop och också sitter åt och skulle jag någon gång använda ett linne, har jag stora halsdukar för att dölja urringningen. Brösten är inte heller så där sexigt (enligt normen) snygga, utan ådriga och varma. De är i vägen och gör att alla mina kläder sitter konstigt. Jag har också mycket tidigare börjat få ont i fogar, höfter och ryggen. Att gå omkring med värk är så enormt ensamt. Många gånger får man bita sig i tungan, när man för hundratjugonde gången samma dag är på vippen att säga aj när man böjer sig ned, för man vill ju inte vara en gnällig människa. Men att ha ont gör att man vaggar när man går, tar tyngre kliv, frustar och stönar mer när man rör på sig och också rör på sig mindre. Alla dessa saker indikerar att man är en lat person som inte orkar göra något och det gör också att ens kropp upplevs SÅÅÅÅÅ tung. Och hur var det nu då? Jo, en tung kropp innebär att du är tjock och tjock är DÅLIGT. Och kom ihåg, snart är det besök hos barnmorskan igen och du vill INTE få några förmaningar efter att du stått på vågen, det skulle vara SÅ pinsamt. Min självbild är helt enkelt åt helvete skev och mina tankar om mig själv i botten. Ja, utseendemässigt alltså. Jag jämför mig med det jag minns mest från förra graviditeten, det vill säga slutet och tänker att jag ser ungefär likadan ut redan. Jag tror på riktigt att jag ser ut som en höggravid person och jag tror också på riktigt att det spelar någon roll för någon annan. FÖRUTOM det tycker jag att jag ser SJUKT gammal ut, hängigt ansikte, grå hy, finnar och ett hår som bara spretar och är sååå fult. Det är helt enkelt svårt att njuta just nu och jag VET ärligt talat inte varför jag mår så här. Jag vill ju så himla gärna bara omfamna det som kanske är min sista graviditet och helt njuta av den men de elaka rösterna i mitt huvud låter mig inte. Igår pratade jag med Leif om det här och hur jag känner mig. Jag sa att jag upplever det som att jag redan nu gått upp minst lika mycket som under hela graviditeten med Åke och att jag kände mig nervös inför tisdagens barnmorskebesök. Jag sa att jag funderar på att be om att få låta bli att väga mig. Leif försäkrade mig om att jag absolut inte ser ut som jag gjorde under sista veckorna med Åke och han föreslog att jag skulle väga mig. Inte för att dokumentera siffror, utan för att vågen kanske skulle kunna räta ut lite av mina hjärnspöken och lugna mig. Efter att jag vägt mig insåg jag att 100000% av mina känslor faktiskt sitter i huvudet. Visst, jag må ha en annan kropp nu än när jag väntade Åke och kanske kommer magen och hela mitt chassi bli större eller mindre än då men jag hade låtit min hjärna springa iväg alldeles för långt i sina fantasier. Det är ju så jävla dumt alltihop egentligen, jag har ju längtat efter att få vara gravid igen och så är jag så här otacksam bara?!?!?!? Nu hoppas jag att ni alla förstår att jag inte alls tycker att det är fel att väga mer eller mindre än någon, eller att ha värk eller stora bröst. Jag ville bara vara brutalt ärlig och berätta om mina demoner just nu och efter att ha pratat med Leif och även Hanna på mitt jobb och nu ER, känns det redan bättre! Att prata om det gör ju allt bättre, tack och lov! Det jag har tänkt göra för att släppa greppet om mina tankar kring kroppen och bara låta den växa och vara, är dels detta blogginlägg men jag har faktiskt också beställt hem en hel del kläder som jag hoppas kommer under veckan. Jag känner helt enkelt att jag behöver få känna mig snygg och mer som mig själv stilmässigt och valde att lägga lite pengar på några plagg som jag faktiskt också skulle ha köpt om jag inte var gravid. Annars blir det lätt att man köper mest bekvämt och enkelt, för att det typ är så alla gravidkläder ser ut. Jag har också bestämt mig för att jag ska SLUTA dölja min kropp längre, herregud, den måste få utrymme nu! Jag ska klä mig roligt, snyggt och skönt, ta mycket bilder utan att tänka negativa tankar om resultatet och verkligen försöka njuta av det faktum att det växer någon där inne. PUH, hoppas att någon orkat läsa denna vägg av text och förstår hur jag tänker och inte tycker att jag låter dryg och dum. Förutom det ovan nämnda, har denna vecka annars varit rätt lugn. Magen har verkligen växt ordentligt och det känns ju så klart ändå bra, det är ett tecken på att saker går framåt! Det är ju nu bebisen ska börja växa på sig mer och det märks verkligen. Att moderkakan ligger i framvägg ställer också till det lite för mitt psyke än eftersom det ibland är väldigt glest mellan hälsningarna inifrån och när de kommer känns de allra mest längst ned i magen (kanske ligger inte moderkakan för precis just där, vad vet jag?). Jag tycker att jag störs mer av tros- och byxkanter denna gång än när jag var gravid med Åke och oroar mig ibland för att barnet ligger för långt ned och att det kanske är på väg ut. En för tidig förlossning är nog en stor skräck för oss alla och något jag just nu tänker väldigt mycket på. Igår kväll hade bebisen och jag dock en härlig stund i soffan när den var mycket högre upp och sa hej, vilket lugnande mig en hel del. Halsbrännan har eskalerat under helgen, med tillhörande charmerande uppstötningar, särskilt nattetid. Såååå pass ovälkommet! I övrigt är jag både nervös och längtig till tisdagens barnmorskebesök. Jag är beredd på att hjärtljuden kanske kan ta längre tid att hitta på grund av moderkakan och är också beredd på att jag kommer hinna få panik på grund av det. Jag ser fram emot att få koll på järnvärdet och kanske få tips om något annat jag kan äta som ej jäklas så mycket med magen. I övrigt ser jag mest bara fram emot en vecka där jag förhoppningsvis kommer att älska mig själv lite mer och njuta av Undis och resten av familjen. Hur mår ni andra som är gravida? Vilken vecka är ni nu? Jo, förresten! Hittade ett klipp från "gravid vecka för vecka", visserligen från vecka 25 men i slutet av det säger jag att jag känner mig tråkig, gammal och opepp. Kanske är det en återkommande svackande(?) period för mig helt enkelt? Puss på er och tack för att ni finns!
