Den här veckan känns så mörk och lite tung. Det beror nog mest på att vi haft en hel del att stå i och att jag fortfarande slarvar med järnet. Tack för alla supertips där förresten, har köpt ett annat sorts piller som många av er tipsade om men har tyvärr glömt bort att ta dem hittills... Igår hade jag Me&i-träff vilket var trevligt på alla sätt och vis. Var dock inte hemma förrän närmare halv tio och har gått upp vid 5-tiden två dagar PLUS lider av halsbränna å det grövsta nu för tiden, vilket gör att nätterna inte är så mysiga, så jag är helt enkelt rätt knäckt. Antar att många av er andra känner likadant, visst är oktober lite av en chockmånad? Det blir liksom kolsvart ute över en natt? Idag efter middagen kände jag mig tvungen att ligga en stund i soffan. Leif gick ut med Ralf och jag la handen på magen, som jag brukar göra för att på något vis hälsa på hen där inne. Efter några sekunder kände jag en liten, mjuk, rörelse i handflatan, som följdes av flera till. Det var så fint, som att den kände att jag behövde lite energi och påminnelse om hur himla bra livet faktiskt är. Jag blev så glad! Första buffen som känts på utsidan och skillnaden är väldigt stor jämfört med Åke. Det känns mycket mjukare, mest troligt på grund av moderkakan som ligger i framvägg. Hur som helst, vilken förbaskat fin upplevelse, jag känner mig liksom helt harmonisk och luddig nu. Förresten! Kan ni fatta att det är precis TVÅ år sedan dessa underbara bilder togs? Då var jag i vecka 30 eller nåt och Åke skulle komma drygt två månader senare. SÅ mycket vi inte visste då, om hur det är att vara föräldrar men fatta hur sanslöst bra vi lyckats ändå! God natt fina ni, nu sover vi gott och blir pigga tycker jag!
