Hörrni, stooooort tack för allt före och efter ultraljudet! Jag är så glad att ni finns och håller mig varm även när livet känns som mörkast och kallast. Dagen före dagen D stod jag i duschen på kvällen. Det var som att duschväggarna helt plötsligt blev filmdukar och minnen jag knappt visste fanns i mitt medvetande rullade fram. Små snuttar från vårt första ultraljud, min hysteriska skrattchockgråt som gjort att barnmorskan knappt kunde fullfölja undersökningen. Snabbt klipp till precis samma dusch där jag då stod och spolade iskallt vatten på min mage i hopp om livstecken. Så många fragment från de senaste tre åren som för evigt fastnat som små glassplitter i mitt inre och som förändrat mig från grunden. Jag grät där, i duschen. Några få tårar bara, jag ville inte släppa fram känslorna helt. Sedan gick jag och la mig och Leif och jag sa inte ett ord om hur vi kände förrän vi lämnat Åke hos min mamma och satt oss i bilen. Hela bilresan pratade vi konstant och när vi kom fram var jag helt nollställd. Antagligen kanske en försvarsmekanism av något slag men jag var liksom helt stålsatt och beredd på ALLT. När vi bara efter några hundradelar fick se ett litet hjärta slå och allt eftersom minuterna gick också informerades om att allt annat såg bra ut, kände jag ingenting heller. Jag bara låg där och tänkte att det snart skulle vara över. Plötsligt kände jag något blött vid mitt vänstra öra och insåg att det rann tårar från mina ögon. Jag kan fortfarande inte svara på om jag grät av glädje, chock eller lättnad men jag är helt säker på att min kropp bara behövde göra det. Nu ska vi vänja oss vid tanken på det här, att det finns ett litet växande liv i min mage och att vi imorgon går in i vecka 20. Jag har redan upptäckt hur otroligt mycket mer tid jag har eftersom jag spenderade väldigt långa stunder åt att ligga och känna efter. Jag låg helt enkelt bara i soffan och analyserade hela mitt inre och letade efter livstecken. Nu ska jag äntligen börja lita på att tecknen har funnits där hela tiden och att det faktiskt också finns en stor chans att allt kommer att gå vägen till slut. Mest känner jag just nu en oändlig tacksamhet för att vi har lyckats skapa ännu ett fint liv och att jag får tillbringa dagarna med Leif och Åke. Det är nästan precis tre år sedan vårt första ultraljud och nu kanske, äntligen, vår lilla familj snart är komplett!
