Vecka 22 är för mig rätt speciell eftersom det var precis i brytpunkten mellan vecka 21-22 som vi förlorade tvillingarna. Nu har vi kommit förbi det "hindret", om jag kan kalla det så och först nu känner jag mig som att jag är regelrätt gravid för ANDRA gången. Kanske låter lurigt men det känns så. Nu är allt mycket nyare och mer spännande! Samtidigt är jag så klart delvis livrädd för att det ju är så himla tidigt än och att den lilla bebben inte skulle klara sig utanför min mage än men jag får helt enkelt bara lita på att den håller sig där den ska ett bra tag till! Hur mår jag då denna tjugoandra vecka, undrar ni förstås? Helt okej! Jag känner mig oftast som vanligt i kroppen och har svårt att tro att folk ens ska se på mig att jag är gravid (HAHAHA), det är lite som att jag fortfarande döljer magen medvetet och kanske är det en försvarsmekanism? Vad vet jag? Jag har nu glömt mina järntabletter hela helgen men annars varit väldigt flitig med att ta dem varje kväll och jag tror att de gett lite effekt. Leif och jag har dessutom pratat ihärdigt om sömn och våra behov och kommit fram till att jag bör få sova lite extra på morgonen utan dåligt samvete (som jag endast ger till mig själv), eftersom morgonen är enda tiden på dagen när jag inte får halsbränna av att ligga ned. Leif får ta sin vila under övrig tid på dagen om det behövs. Övriga symptom som jag lever med just nu är: Sendrag (heter det så? Vi säger senAdrag men det ville min dator rättstava), främst på nätterna och i vaderna. SÅ jobbigt! Jag dricker massa vatten och äter banan, vad mer kan man göra för att lindra skiten? Superdålig hörsel! Mina örongångar har krympt och det känns som att ständigt har lite lock i dem. Samma sak med näsan också, som känns väldigt svår att andas med mellan varven. Dålig nattsömn. Minns inte att min sömn var så här rubbad så här tidigt sist. Jag har halsbränna, sendrag, ont i höfterna och i nacken eftersom jag måste ligga med dubbla kuddar pga halsbrännan..... Dessutom har jag en hel del oro på nätterna, det är alltid då den kommer. Dåligt humör, främst mot Leif och Ralf. Oooopppppssssssssssssssssssssssssss.............. Jag känner av Undis lite oftare men fortfarande inte lika ofta som jag kände Åke (tror jag). Kan ibland sörja att moderkakan ligger i framvägg, det är väääldigt sällan jag har känt några rörelser ut och Leif har aldrig fått göra det än. Det är självklart tidigt än men jag saknar att få den rejäla bekräftelsen varje dag. Nu är det mer sällan och med varierad kraft. Hoppas den åker upp(?) snart, moderkakan, så att vi får lite mer kontakt! TÄNK om det inte blir så och det blir kejsarsnitt? Det skrämmer mig egentligen ingenting, anledningen till att jag är rädd för det är att jag är paniskt livrädd för blod, sår och kroppsliga öppningar som skurits upp. Jag skulle aldrig kunna se på snittet utan att svimma. Andra saker jag tänker på är hur stor denna bebbe kan bli, är det så att om man fått en stor innan, blir nästa större eller lika stor? Att det liksom är något anlag eller så? Åke var ju en redig pjäs, vilket faktiskt var riktigt skönt eftersom han aldrig kändes så där otäckt liten i början och tidigt var rätt stabil. Oj, nu svamlar jag iväg från graviditeten märker jag! Det är också ett kraftigt symptom, att hjärnan liksom svamlar iväg i tid och otid. Magen börjar bli riktigt tydlig nu och jag börjar också känna mig finare i mig själv. Med Åke hade jag en period mellan typ vecka 26-32 där jag kände mig som allra mest tillfreds utseendemässigt och jag känner att mitt torra hår, järnbristiga ansikte och fnöskiga skinn saaaaakta börjar försvinna och någon sorts glow (hehheheheh) kikar fram, mellan alla krämpor. Jo, för visst sa jag att fogarna är HEMSKA?! Klippte Leif igår och hade ont precis hela natten på grund av det. Framför allt har jag insett att JAG måste vara snällare mot mig själv. Jag går lite och förväntar mig att folk ska säga: "lägg dig och vila nu, du är ju faktiskt gravid", men ingen gör det. Då kan jag bli lite ledsen(?) och känna att jag inte är viktig nog som faktiskt bär på ett helt liv och hamnar i någon sorts martyrroll en kort stund. Sedan inser jag att det är JAG som inte säger att JAG borde vila, utan bara kör på som en jäkla ångvält. Det går int! Därför är det jag som hädanefter ska vila och unna mig så det står härliga till! HUR MÅR NI ANDRA?! EDIT: La mig nyss i soffan och då började hen där inne röra sig som bara den och när Leif la handen på magen buffade den till mer än den gjort hittills. SÅ FINT! Prisa livet osv
