Många tycks tänka att jag "borde" bli mindre orolig som gravid för att jag ju faktiskt fått ett friskt barn nu. Som att bara för att Åke föddes och blev superb, suddas alla minnen av tvillingarna bort och jag slutar oroa mig forever. Jag blir stressad av den känslan jag får från många i min omgivning, att många nästan verkar önska att jag inte ska vara så orolig eftersom det inte är så kul. Det roliga är ju hjärtformade händer på magen och en längtan efter ultraljud. Tyvärr är jag inte riktigt där. Det här är ju tredje gången jag är gravid efter tvillingarna och självklart kommer jag längre och längre från dem tidsmässigt sätt men samtidigt är jag aldrig så nära dem som när jag är gravid. Jag minns tillbaka till min allra första graviditet, den man minns mest och analyserar på ett helt unikt vis. Nu vågar jag knappt ta en bild av magen eftersom jag raderat så många magbilder tidigare. Jag längtar inte efter ultraljudet eftersom jag vet hur skärmen ser ut när det inte finns något liv kvar. Självklart VET jag att risken inte är direkt stor att något ska se fel ut men min hjärna fungerar inte riktigt så. OM allt nu går bra med denna lilla böna, kommer hen att födas i mars. Då har det gått precis tre år sedan tvillingarna skulle ha fötts. Leif och jag har alltid velat ha två barn och när vi fick veta att det var två i magen high five:ade vi lite och sa att vi skulle komma ikapp alla andra med två barn direkt. SÅ BRA! Tänk om jag hade vetat att det skulle dröja TRE år tills vi skulle ha våra två barn? Tur att man inte vet allt. Samtidigt tror jag att det är revanschen som driver oss. Vi SKA liksom ha våra två barn och vi har verkligen kämpat oss igenom ägglossningstest, gråt, blödningar, vidrig oro och extrem stress. Vi har tagit oss fram och inte gett upp på grund av att vi var sååå nära målet men förlorade det. Trots att de här tre åren känts som eoner av tid, som att livet ibland stått helt på paus, är jag ändå så jäkla tacksam. När jag låg i sängen ikväll med en liten, varm Åke tätt intill och små, små buffar i magen, kände jag mig som den mest lyckliga människan i världen. Jag kommer aldrig att sluta sörja men kan samtidigt glädjas å det grövsta åt att livet ändå fylls med underbara saker och människor. En pytteliten tvillinghand som vinkade åt oss på ett av ultraljuden i Umeå. Det var först igår jag klarade av att ta ut bilderna ur den byrålåda de legat i sedan november 2013 och tårarna bara rann när jag såg dem. Jag tycker så himla synd om dem som var så perfekta och friska och ändå inte fick leva? Att de inte visste då där de låg och vinkade att de två veckor senare inte längre skulle ha något liv kvar. Det är så bitterljuvt livet - både att leva det och att försöka sig på att skapa det. Så skört men samtidigt så jävla underbart.
