SÅ, då var det dags för andra trimestern, den som beskrivs i min app som den bästa. Nu ska man bli piggare och kunna njuta mer. Hoppas så innerligt att det ska bli så. Den gångna veckan har för mig varit hjärnspökenas vecka. Jag har, mitt hat mot utseendehets till trots, HATAT MITT UTSEENDE. Aldrig någonsin har jag varit så ful, sett så gammal ut, haft så risigt hår och så sanslöst FEL kropp. Jag VET att det här endast beror på detta ständiga matande från samhället och media, samt evinnerliga jämförelser med andra människor på sociala medier men jag känner mig SÅ stor i kroppen redan. Inte bara på magen utan överallt. Jag kan inte låta bli att jämföra mig med när jag väntade Åke och kunde ha mina vanliga jeans fram till vecka 20, nu får jag knappt på mig dem över vaderna. Jag hittade också mina magbilder från den graviditeten och min mage i vecka 15 var ungefär 402947394 gånger så liten som nu. Innerst inne vet jag ju att detta nästan bara beror på inskrivningen hos barnmorskan då jag vägde ett gäng kilo mer än min förra inskrivning. Det skrämde mig. Varför? Ingen aning egentligen, kanske är det för att vi fått det inpräntat i våra hjärnor sedan tidig ålder att öka i vikt = dåligt. Barnmorskan kände sig också manad att gå igenom hela min vikt när jag väntade Åke och summera hur många kilon jag gick upp med en ganska missnöjd ton. Det enda jag tänkte då var att jag ska kämpa för att inte ha gått upp lika mycket till nästa träff i november. VARFÖR?! Jag blir så besviken på mig själv som har spenderat en hel vecka åt att hata hela mitt skal och hela den kropp som mirakulöst nog är gravid för FJÄRDE gången. Varför kan jag inte ge den en break nu? Låta kroppen bara vara en kropp och sköta sitt sjukt tunga jobb? Det jag har bestämt mig för att göra, för min egen skull, är att försöka götta mig lite mer. Göra ansiktsmasker och peela mycket, för att det dels är himmelskt skönt men också för att jag verkligen behöver det. Jag ska också försöka ta mig ut mer, för att jag helt enkelt vet att jag älskar att vara ute och egentligen inte mår bra av att ligga i soffan hela kvällarna. I övrigt ska jag försöka, alltså innerligt försöka, att njuta av det faktum att jag och den lilla kärnan där inne tagit oss till vecka 15. Oron lever så klart kvar, ständigt. Jag känner mig dum varje gång någon kommer fram och gratulerar, för det innebär ännu en person som kanske kommer att känna sig dum sen när det visar sig att ingenting lever i min mage. Samtidigt är jag glad att folk vet eftersom jag aldrig är ensam, oavsett hur det kommer att gå. Återigen kan jag känna mig irriterad när folk säger till mig: "det kommer gå SÅ FORT den här graviditeten!". Nej. Bara för att det gjorde det för den personen behöver det inte betyda att det gör det för mig. Det går ohyggligt S A K T A. Överlag kan jag bli stressad när människor ska säga åt mig vad jag kommer att känna, "Du kommer älska att bli mamma", "Du kommer knappt märka att du är gravid andra gången" osv. Det gör att jag känner mig underlig om jag inte känner allt de säger att jag ska känna. Innebär det att jag inte är normal då? Här slänger jag in en reservation - kanske kan det ändra sig och börja gå superfort. Likadant är det ju med allt, särskilt när det kommer till barn. Varje gång vi säger hur bra det går för Åke på förskolan får vi nästan alltid höra: "Ja, det kommer ju att komma ett bakslag snart". Därför har jag börjat säga det, att det går bra för Åke på förskolan MEN att vi så klart är medvetna om att det kan komma ett bakslag. Bakslagsmänniskorna alltså, ett inlägg för sig! Oj vilket opeppigt inlägg om vecka 15 det här blev då! Kanske är det helt enkelt veckans tema - opepp? Jag kan tillägga som slutord att jag faktiskt mått mindre illa denna vecka och att huvudvärken släppt - FÖR DEN HÄR GÅNGEN (reserverar mig för ev. bakslag). I övrigt ungefär som vanligt, törstig som något helt overkligt, trött och inte direkt sugen på någonting till middag men ändå alltid hungrig. HEPP! Graviditet är SÅÅÅÅ kul, visst har jag sagt det? :) Hur går det för er andra i väntans tider?
