Blev påmind av Facebook att det nu är exakt ett år sen jag berättade här på bloggen att jag var gravid för fjärde gången. Tänkte att det kan vara kul att dela inlägget som en liten favorit i repris eftersom det var ett rätt gediget arbete som låg bakom! Fatta att Gry då vara en liten ärta i min mage och nu sitter hon liksom vid vårt matbord som om hon aldrig gjort annat?! Fjärde gången gillt? 27 augusti 2016 Älskade vänner! Jag kommer nu att dela ett enormt långt blogginlägg med er, något jag skrivit på till och från i två månaders tid. Ni får följa med i en oviss och osäker tid. Först tänkte jag dela upp det i två delar men det känns inte rätt, utan jag smackar ut allt i sin helhet här och nu. Läs igenom om/när tid finnes helt enkelt. Eftersom det är så himmelskt långt och så tänker jag att jag passar på att ta en paus på några dagar härifrån efteråt, så att ni som vill hinner läsa och så återkommer jag någon gång nästa vecka och så kör vi på med ett helt nytt kapitel här på bloggen! Så glad att jag har er ska ni veta! 1/7-16 Så sitter man här igen, på smällen, gravid, befruktad. Det känns så underligt för jag tänker på nåt sätt att det bara kommer bestå ett par dagar. Förra graviditeten skrev jag också en hemlig dagbok till er men den fick ni aldrig läsa på grund av hur allt blev. Vi får helt enkelt se hur det blir denna gång. Leif och jag har bestämt oss för att lite strunta i det här ett tag. Inte berätta för någon, leva på som vanligt och liksom låta tiden gå. Annars är det så lätt att hänga upp sig på allt och dessutom känns de här första veckorna som något som vi verkligen gjort innan och gärna inte lägger fokus på. Förhoppningsvis får vi ett tidigt ultraljud och OM det ser okej ut tänkte vi berätta för mammorna och kanske några vänner. Just nu vet jag inte ens vilken vecka jag är i eller när den eventuella bebisen kommer att födas. Det tänker jag inte ta reda på än (med hjälp av någon app) eftersom det också innebär en onödig inre stress. Jag antar att jag är väääääldigt tidigt ute i alla fall, skulle ha fått min mens igår eller förrgår. Testen på bilden är förresten från idag och i förrgår. Lite skillnad ändå! Nu ska jag bara köra på, hoppas att allt går bra och att jag får må bra. Ska även försöka börja röra på mig lite mer, min kropp behöver INTE mer tid i soffan just nu. Jag återkommer med mer info löpande! Inbillar mig att ni läser det här direkt och känner mig på så sätt inte riktigt lika ensam. Ändå rätt mysigt att det bara är Leif och jag som vet än så länge, tidigare har vi berättat för nära och kära direkt. MEN nu är det fjärde gången och vi ska försöka ta det lite lugnt. P.S. Att vara extremt låggravid på sommaren är inte särskilt lätt. Har vetat om det två dagar och redan behövt ljuga mig ur en vinafton hos grannarna. 4/7 Har jobbat min första dag på mitt nya jobb idag. Massa tunga lyft, starka färger och SJUKT tidig morgon. Jag är helt totalt knäckt. Igår fick jag en sköljning av extremt illamående men idag har jag knappt märkt av det, förutom tröttheten. Kan den komma så himla tidigt?!?! Har redan glömt. Tror kanske att jag är i vecka 5 nu eller 6? Ska kolla om några veckor! 10/7 Nu har det snart gått två veckor sedan jag fick mitt plus och tiden går faktiskt riktigt fort. Mår helt okej förutom yrsel och trötthet men gillar minst att "vara tvungen" att ljuga. Vi har ju aldrig hållit det hemligt så här länge för våra nära och kära tidigare och det känns både lite spännande och lite dumt. Idag var vi i stan och mitt humör har varit helt vidrigt. Skrev ett blogginlägg om det och skyllde på pms, ljög alltså för er också. FÖRLÅT! Det är bara så tröttsamt att gå omkring och vara tidigt gravid så många gånger. Jag känner mig obekväm i alla kläder men vill inte köpa på mig en massa annat eftersom det ju är långt ifrån säkert att det här kommer gå bra. Jag vet att det inte syns eller att det pyttelilla fostret knappt finns men det KÄNNS som att kroppen förändras direkt man får sitt plus. Den här första tiden är elak och ond och vi kvinnor borde få någon sorts medalj samt enorm mängd pengar för att vi klarar det. 17/7 Igår kollade jag och jag är i sjunde veckan. INTE MER?!?! , kände jag spontant. Fastän vi inte pratar om det särskilt mycket just nu, tänker jag på det desto mer. Jag drömmer om missfall, sparkar och att jag ska föda. Jag känner inte av några superstora symptom förutom en sanslös trötthet och ömma bröst. Ändå har jag känt ett behov av att göra två test till i veckan. Jag ville liksom ha det RIKTIGT tydligt. Okej, jag är gravid alltså. Fortfarande vet ingen, förutom Jenny och Louise. Jag ville berätta för någon och valde dem eftersom ingen av dem känner någon annan som jag känner och inte kan försäga sig. Det är skönt att ha mina två internet-bästisar som stöd nu också. Nu kör jag på och i veckan ska vi kontakta kvinnokliniken och hoppas på ultraljud snart. 22/7 SÅ JÄKLA TRÖTT. Känner mig som världens sämsta mamma, fru, vän, dotter, kollega och bloggis. Har ärligt talat 0% lust att blogga eller egentligen att göra något alls. Mår illa till och från, känner mig redan för svullen för mina kläder och är ej bekväm med detta varma väder. I förrgår berättade jag för en kompis som också är gravid, det kändes skönt. Tror inte jag kommer kunna hålla det från mamma länge till heller. Har i alla fall fått en tid för ultraljud. De ville boka in mig så att jag ska komma efter "allt gick galet sist". Vet inte varför. Därför måste jag vänta tills jag är i vecka 10 vilket känns som ett jäkla straff. Att få ett tidigt ultraljud är ju till stor del för att lugna oss som haft det jobbigt tidigare, nu ska jag straffas och vänta ännu längre. Tänk om hjärtat inte slår den här gången heller? 8/8 är i alla fall dagen, om lite drygt 2 veckor. EN EVIGHET. För övrigt är jag konstant hungrig och vill mest äta onyttigt. Ska äta chips nu! 25/7 Vecka åtta nu och idag (måndag) har jag mått illa ungefär konstant. Inte så att jag vill kräkas men lite som man mår en timme innan magsjukan bryter ut. Lägg dessutom på en konstant svimkänsla så har du min måndag. KUL! Denna värme är ej okej heller, längtar så mycket tills det blir något svalare så att man kan andas. Mår ungefär som jag gjorde med tvillingarna, vilket så klart oroar mig en hel del.... Om två veckor vet vi! 29/7 Sitter på jobbet och mår illa. Åt chips redan klockan sju, det är ibland det enda som kan hjälpa. Har nu börjat inse att jag än en gång, trots alla tidigare motgångar, tänker att det här kommer att gå bra. Igår tänkte jag bara tvärt på ultraljudet och på hur jag skulle reagera om hjärtat inte slår den här gången heller. Jag blev helt kall. Kommer jag att klara det? Kommer jag någonsin orka igen då? Jag vet inte, på riktigt. Det är fredag idag, i helgen tänker jag att vi ska berätta för mammor och kanske några andra. Behöver stöd nu känner jag! 2/8 Exakt den här dagen (8+3) slutade hjärtat slå förra gången. Känns som att det är dömt att misslyckas igen, vet inte riktigt varför. Har mått mindre illa denna vecka hittills och i stället för att vara glad för det är jag i stället sjukt orolig. Betyder det att allt stannat? KAN man ens må illa bara en vecka? Har fortfarande inte berättat för nån mer, det sitter liksom fast? Vill inte att fler ska gå omkring och hoppas och sedan bli besvikna igen. Dessutom känns det inte riktigt lika kul att berätta en fjärde gång jämfört med första. Klockan är 8 och jag äter min sedvanliga andra frukost, som uteslutande består av salt. Idag nötmix. Kan inte låta bli att tänka att vi gravida personer borde få flera tusen i bidrag. Tänk allt extra toapapper som går åt bara?! Lägg sedan till allt vi blir tvärt sugna på, halsbrännebotare och illamåendestoppare, så är vi uppe i minst tiotusen i månaden. MINST. 7/8 Har spenderat helgen i Umeå och njutit järnet. Inte försökt tänka på eller prata om det som ska ske imorgon. Ultraljud. Kommer att komma sent till jobbet och har fortfarande inte sagt något där. Undrar var jag kommer att vara i för skick när jag väl kommer dit. Leif och jag har ingenting att säga inför morgondagen, vi vet båda att det absolut inte går att förbereda sig på något. Det är både vidrigt och lite skönt. Jag hoppas innerligt att jag imorgon sitter här och skriver att det gått bra. Jag är i vecka 10 och det enda jag tänker på, förutom oros-tankar, är godis. Önskar SÅ att godiset på bilden nedan inte redan ätits upp och undrar i mitt vilda sinne vad vi har hemma i godisväg som kan kompensera mitt sug. Förresten, vi har berättat för mammorna! Mamma hade förstått det och jag förstod att hon hade gjort det. Jag hoppas att denna dagbok fortsätter imorgon. Håll tummarna för mig, fastän det ju inte går men ni fattar! 8/8 Jag tror minsann att ni höll tummarna idag ändå, för på något vis fick vi se ett litet hjärta slå på skärmen! ❤️ Kan inte med ord uttrycka varken min lättnad eller trötthet just nu, så jag säger härmed god natt och på återhörande inom kort! Vilken dag. 11/8 Efter måndagens ultraljud har jag faktiskt kunnat slappna av lite. Jag vet att vi ändå inte är säkra (det är man ju aldrig) förrän vecka 12 men jag vilar liksom i känslan av det lilla hjärtat som slog. I övrigt är jag fortsatt utmattad och vill endast äta onyttigt. Skulle kolla Livsmedelsverkets bestämmelser kring kallrökt lax som jag blev akut sugen på till middag en dag (men sedan slutade vara sugen på några minuter senare av oklar anledning) och hittade då denna myziga läsning: "För att inte gå upp för mycket i vikt (alltid ska fokus ligga på kilon)...dra ner på läsk, godis, glass, kakor och snacks". Det är bland det värsta jag någonsin läst. HUR ska jag kunna dra ner på det enda jag vill äta? OBS! Äter så klart mat också men det är så ledsamt att fokus ska ligga på vikt direkt. Vi ska må illa men äta sallad. För att väga upp det tog jag idag hem den här appen: Fatta att man kan beställa Max-mat i en app nu?! Nu fattas bara en hemkörningstjänst också. Lyckades, utan direkt stora svårigheter, få mina kollegor att köpa Max-lunch med mig idag. Halloumi-målet är ej av denna värld. Nu ska jag äta chips och ladda för bröllopshelg! 14/8 Okej, vem vill mig så illa att jag har mått sämst av alla tre i huset idag? Alltså sämre än både Leif och Fredrik som faktiskt var rätt fulla i bilen hem i natt? Jag har mer eller mindre legat HELA dagen med halsbränna och en mage som är i totalt kaos. Eftersom jag inte brukar må så här sanslöst illa kan jag så klart inte låta bli att bli lite extra orolig. Är något fel i magen? Jag ska ringa och försöka boka in ett KUB-test imorgon. Fick veta i måndags av läkaren vi träffade då att det var förenat med en ökat risk för missfall att göra kub och nu när jag tittar på infobladet vi fick med oss står det klart och tydligt där: Kub innebär ingen ökad risk för missfall. Här uppe erbjuds man ju inte det om man inte är över 35 men jag antar att jag får tjata lite som vanligt. Hur som helst, bröllopet var otroligt igår! Så klart känns det synd att inte kunna vara med på samma sätt som jag hade velat, jag var trött och rätt obekväm i min kropp tyvärr. Strumbyxorna skar in i magen, sminket bara rann och jag orkade knappt stå upp. Längtar så innerligt tills jag får bli liiite piggare igen, kanske borde kolla mitt järnvärde? 21/8 En vecka har gått sedan sist och inget KUB-test i sikte. Jag är för ung enligt Västerbottens landsting och vill jag göra ett ändå kostar det 2000:-. Jag vill inte göra ett kub egentligen, jag struntar i om barnet har Downs syndrom. JAG VILL BARA SE ATT DET LEVER. Jag vill se att det är livsdugligt NU och inte i vecka 18. Jag vill inte behöva avbryta graviditeten så omänskligt sent som många måste göra och då också tvingas genomgå en förlossning. JAG VILL INTE. När jag ringer till kvinnokliniken känner jag mig jobbig och kan nästan ana suckar i personernas röst. "Åh, ännu en hysterisk kvinna", typ så känns det som de tänker. Vad ska jag göra? Ska jag låtsas ha ont i magen för att få ett ultraljud? Eller ska jag ringa och gråta, som jag tvingats göra tidigare för att få det stöd jag behöver? Jag säger det igen, hade män varit gravida hade det gjorts ultraljud HELA tiden. De hade aldrig behövt gå nästan en halv graviditet utan att veta om barnet var livsdugligt. Annars då? Jag gick in i vecka 12 (11+0) igår och har ju tänkt publicera det här inlägget redan. Men jag är så jävla mesig. Jag som pratat om att vi borde sluta upp med denna vecka 12-gräns, som gör att alla som får missfall innan inte vågar/vill/kan berätta om det. Nu sitter jag här ändå, rädd för att berätta om ett barn som kanske inte kommer få leva. Jag behöver tänka och fundera lite och kanske ringa och försöka få ett ultraljud igen. Det här känns så hopplöst och som att jag varit gravid en evighet. Samtidigt ekar läkarens ord i min hjärna: "Om du känner att dina symptom försvinner, kontakta oss". Har jag ens ömma bröst längre? Har det stannat? Denna första jävla trimester alltså, en ständig ensamhet. För det är ju det jag är, ensam. Det är i min kropp det händer och ändå får jag inte bestämma över den. Så otroligt dumt. 25/8 Saaaaaaaaaaakta, saaakta letar sig dagarna framåt. Jag går omkring i en ständig dimma av trötthet och irriterar mig på alla som påstår att andra graviditeten bara swishar förbi, typ: "OJ, är det redan vecka 37?" Jag kollar min app varje dag, räknar ner dagarna för att komma in i vecka 13 (12+0) på lördag. Alla är vi olika så klart men jag blir så stressad över att alla ska vara så blasé med andra barnet. Jag är exakt lika orolig och livrädd för allt som kan gå fel. Eftersom den här första tiden aldrig dokumenteras pga *topphemlig*, *superensam* samt *alltid glöms bort sen*, tänkte jag göra en härlig liten lista med mina krämpor hittills. Alltså jag VET att det här kommer bli ett mastodontinlägg och att ingen kanske kommer orka läsa allt men vad kan jag göra? Jag behöver dela med mig till er utan att ni vet. Här kommer de: TRÖTT Ömma bröst Klåda på fötterna EXTREM nagelväxt som jag pga punkt 1 knappt orkar åtgärda Torra slemhinnor, ÖVERALLT Illamående ibland Trög mage sa jag trött? Halsbränna Godis- och chipssug Halvtaskigt humör+psyke Sjukligt törstig Glömsk och tankspridd Tät i näsan Sanslöst dålig kondis För små kläder Det var nog allt jag kan komma på. SÅ MYSIGT ATT VARA GRAVID! 27/8 Jag är nu i vecka 13 och idag kommer den här dagboken att övergå till min vanliga blogg igen. Självklart är ingenting säkert, jag vet inte hur det lilla livet i magen mår osv. men jag känner att jag nu är redo att på riktigt dela det här med er. Tänk ändå att jag jag gjort det i två månader nu utan att ni vet det? Så märkligt! Första tiden i en graviditet är hemsk på sååå många sätt och dokumenteras väldigt sällan just eftersom man bara vill gå vidare från och glömma den. Därför tänkte jag göra det och eftersom jag alltid känt mig så otroligt lyft, älskad och trygg här på bloggen, har det känts otroligt fint att ha er i tankarna när jag suttit och skrivit min dagbok. Så det jag vill säga är TACK! Tack till er som alltid funnits här och alltid peppar och tack till er som undermedvetet varit min osynliga vän under de här månaderna. Tack för att ni kikat in här på bloggen, fastän min hjärna känts som bortblåst och orken knappt funnits. Ni är bäst! Nu kör vi! Fatta att det ändå var du hela tiden, älskade, fantastiska lilla Gry!
