Jag har bestämt mig för att skriva lite dagligen om min graviditet resten av tiden som är kvar. Nu har jag ju ÄNTLIGEN kommit under 20-strecket och känner att jag ser en liiiiten horisont någonstans där borta! Min blogg färgas ju så klart av mitt liv och vad som händer i det precis just nu och just nu pågår en graviditet å det grövsta. Det är liksom svårt att tänka på annat om jag såg säger, därför får det bli lite extra fokus på det. Det är ju dessutom SÅ kul att ha kvar sen! Idag nåddes jag av nyheten av att en vän från förr förlorat sin bebis. Hur och när det skedde vet jag inte och det är inte något jag tänker spekulera i men det jag vet är att jag grät som ett barn när jag fick veta. Jag grät för hennes skull, hennes partners skull, deras familjs skull och deras lilla barns skull. Jag grät för min skull också, för att min rädsla för att förlora det här barnet i magen har varit något mindre denna graviditet men nu direkt tog fart. Jag pratade om denna oro med min sköterska på aurora för någon vecka sedan och berättade att våra vänner förlorade sitt barn i vecka 38 för ett drygt år sedan och hon reagerade med någon sorts chock. Risken för att både vi och de förlorat barn i magen efter vecka 20 är nämligen SÅ ovanlig och att två par som känner varandra råkar ut för det menade hon var ytterst ovanligt. Nu händer det igen och jag har varit i kontakt med så många andra som upplevt en liknande förlust också. Återigen påminns jag om min irritation som uppstår när folk envisas med att avfärda min oro kring detta eftersom DET HÄNDER. Och som vanligt när obeskrivligt sorgliga saker händer börjar man tänka över sitt liv och vad som egentligen är viktigt. Jag inser att jag fokuserat på SÅ FEL SAKER i mitt liv nu på sistone och lagt mina känslor på helt fel håll. Jag lägger mig i sängen mitt på dagen, stoppar in öronproppar som vanligt men min puls är så hög att inga proppar i världen kan stänga ute ljuden. Det låter som att någon går runt i mitt huvud. Sedan dyker en liten varm kropp upp bredvid mig och ett litet ansikte med lunchandedräkt trycks mot mitt. På andra sidan ligger Leif och Ralf bökar för fullt ner sig under sin filt i fotändan av sängen. Tillsammans somnar vi alla och min puls blir långsamt lugn och tyst. Att få ha ett barn, en familj, ett hem, det är en sån jäkla rikedom och samtidigt är allt så otroligt skört. Just nu känner jag mig som den rikaste människan på jorden och jag ska ständigt försöka påminna mig om att vara tacksam för att jag får dela mitt liv med de mest värdefulla jag vet. Älskade lilla diamant, som vi längtar efter dig nu.
