Gott nytt himla år och välkommen säger jag till vecka 31! Jag ska erkänna att jag på något sätt är rätt lättad att bebisen inte bestämde sig för att komma alldeles för tidigt och bestämma sig för att födas i december. Tror det sitter i sedan graviditeten med Åke, då jag ju var beräknad 3/1 och var smått manisk vid nyårsafton. Nu ser jag mest bara manisk ut... Ville egentligen mest visa hur långt hår jag fått! Tack bebishormoner som gör att håret växer i ilfart! Alla småhår får jag ta på köpet... Vecka 31 känns helt galet konstigt. Det är ju ändå rätt långt in i graviditeten, eller? Det är enligt min app 67 dagar kvar och jag kan för mitt liv inte förstå det här ens lite. Jag ska erkänna att det just nu känns oerhört ensamt att vara gravid. Jag är lite för trött i kroppen för att vara en supermamma till Åke, vilket innebär att Leif och han hänger ihop SÅ mycket. Självklart är jag glad och tacksam över att kunna bli "avlöst" men det betyder också att jag ofta bara sitter där ensam med min mage. Leif hinner liksom inte vara närvarande alls på samma sätt som förra gången, vilket jag förstår helt och fullt. Däremot blir det lätt att jag drar mig ännu mer undan för att jag känner mig så ensam i min situation. Läste också i min app att den gravida kvinnan vid denna tid i graviditeten har en tendens att bli mer introvert, eftersom det är så många stora tankar som rör sig i huvudet. Jag tror att de måste sorteras där inne först, i ensamhet, innan jag kan dela dem med Leif. Det är helt enkelt lite för nervöst och stort att ens tänka på att det snart ska komma en bebis till och därför har vi inte pratat om det så mycket än. Det kommer! Jag är inte orolig, bara konstaterar att det just nu ser ut så här. Bebisen ska i alla fall enligt uppgift vara 37 centimeter just nu, vilket är oerhört svårt att fatta. HUR RYMS DEN?! På tal om tankar i huvudet, jag ser mycket fram emot att snart inte vara gravid länge av många anledningar men just nu mest psykiskt. Jag är SÅÅÅ orolig HELA tiden. ALLT blir SÅ STORT! ENORMT! Jag har på riktigt börjat tro att jag är så här på riktigt och frågade Leif igår om jag alltid varit så här orolig, jag vet liksom inte vem jag är på riktigt längre. Han sa att nej, det har jag absolut inte varit, vilket ju var himmelskt skönt. Det tar så mycket på krafterna att ständigt oroa sig, jag ser faror, sjukdomar och olyckor ske framför mig hela hela tiden, särskilt för folk i min omgivning. När det kommer till mig själv är jag inte alls lika orolig. Någon som känner igen sig i detta ständiga oroande? Annars mår jag fortsatt bra! Fogarna fortsatte att göra SÅÅÅåÅÅ ont flera dagar efter jag skrev förra veckans gravidinlägg men i torsdags blev det bara bättre helt plötsligt. Självklart har jag ont fortfarande, som jag haft i alla graviditeter men mer på ett okej sätt, jag har inte låst mig sådär på flera dagar nu, hurra! Tack kroppen! En lite sämre sak just nu är att jag dragit på mig en envis hosta, kanske inte så konstigt efter att Åke hostat i vad som känns som en evighet. Hostade fleeeera timmar i natt och det gör att min mage bli sååå hård! Hoppas inte att det är farligt för bebben, men det verkligen extra tungt att hosta med lite extra vikt på kroppen. Magen växer och bebisen lägger tydligen på sig en massa vikt just nu. Jag tycker att magen ser ut exakt som när Åke var där i, så jag är nästan helt säker på att det blir en lillebror. Det är ju så klart inte superviktigt att veta men alltid kul att spekulera! Vi har några namn nu som vi bollar men ingenting känns heller lika säkert som Åke än så länge. Om tio dagar är det dags för ultraljud igen, för att kolla till moderkakan. Jag är så klart väldigt nervös för det, som alltid inför ultraljud. Tänker att barnmorskan kommer upptäcka något konstigt i stil med att navelsträngen är för tom(?) eller att fostervattnet är för lite(?) eller nåt annat som kan vara fel. Jag är också orolig för det här med eventuellt kejsarsnitt och även förlossningen i allmänhet men det får jag också ta lite eftersom. Imorgon påbörjar jag i alla fall min sista vecka med heltidsjobb, känns helt galet! Sen följer några veckor där jag jobbar halvdagar och sen..... inget jobb?! SÅ NERVÖS för att jag ska bli galen av att vara hemma men hoppas att det kommer falla på plats med tiden. I vanlig ordning har jag lyckats producera en enorm text, jag är sååå långrandig! Har ej tänkt ha som nyårslöfte att sluta vara det. Hur mår ni andra? Så länge sen jag hörde av er känns det som! BERÄTTA ALLT OM HUR NI MÅR!
