Idag är det sju dagar kvar till beräknad förlossning och jag vaknade som vanligt upp efter en natt med sjukt konstiga drömmar. Det jag trodde var en helt vanlig dag, visade sig dock vara en årsdag som jag helt glömt bort. För precis ett år sedan skrev jag nämligen detta på bloggen (hela inlägget finns HÄR): Vilken enorm chock det var att hjärtat inte slog längre, jag hade på något vis tänkt att vi väl borde ha gjort bort allt sånt vid det laget. Vi blev hemskickade och jag fick veta att det bästa var att vänta på att kroppen skulle fixa det själv, alltså att den skulle fatta att fostret inte längre levde och sedan stöta ut det. Det kunde ta allt från en dag till några veckor och jag förväntades bara leva vidare som vanligt under denna tid, vilket så klart var helt omöjligt. Några dagar gick och sedan skrev jag ett inlägg om missfall, som delades och kommenterades väldigt friskt. Det gjorde mig så glad mitt i allt, att återigen inse vilket fantastiskt gäng vi är här och hur fint det är när vi kvinnor håller varandra om ryggen. Efter en vecka av plågsam väntan hemma utan minsta tecken på att min kropp fattat vad som hade hänt, mer eller mindre tiggde jag till mig en skrapning. Den veckan väntade jag, oroade mig och sov uselt, utan att veta att jag om exakt på dagen ett år kommer vänta exakt samma datum på att en förlossning ska starta. Den 9:e mars är Åkes syskon beräknat att födas och den dagen för precis ett år sedan satt jag och var groggy i ett vilorum efter att ha skrapats för andra gången i livet. Lättad, men samtidigt ärrad och ledsen (läs inlägget om den dagen HÄR) Jag kan liksom inte greppa hur allt kan falla sig som det gör i livet ibland, hur datum kan sammanfalla som att någon högre makt har bestämt det. Att våra tvillingar dessutom var beräknade omkring samma datum som denna bebis är också helt knäppt. Fyra års resa med blod, tårar, nålar, andra otäcka redskap, världens bästa barn och ALLA världens känslor är snart till ända. Det känns som att vi konstant sedan vi började försöka på allvar varit i någon av dessa stadium och det har varit så sjukt intensivt och verkligen gjort oss tunnelseende på många sätt. Samtidigt är jag så sanslöst jävla tacksam över livet, som har gett oss förmågan att ens kunna bli med barn och som lät oss bli föräldrar till Åke och förhoppningsvis också snart hans syskon. Återigen, livet är verkligen aldrig svart eller vitt, det är alla färger i hela regnbågen samtidigt.