Åhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh...................................... Typ så känner jag just nu. Jag är så FÖRbannat less och ledsen över att allting fortsätter vara precis som jag inte alls trodde. Okej, jag ska snabbt dra status för dagen, så att ni har lite koll. Hade en tid hos läkaren i torsdags, som sedan flyttades till fredag, som jag skrev sist. Besvikelsen var enorm, att vänta en dag längre än väntat är oliiiiidligt och slemproppen hade börjat släppa lite i taget redan i onsdags, så jag tänkte att nu är vi på GÅNG! Med Åke släppte den nämligen dagen före förlossningen. Igår morse vaknade vi förväntansfulla som aldrig förr, Åke var på gott humör, förkylningarna hade börjat släppa en gnutta och vi åkte hemifrån och tänkte nog båda att vi nu inte skulle komma hem utan en bebis. Jag var till och med så bestämd att jag hade tänkt tvinga dem att lägga in mig hur som helst. Plus att slemproppen ju lossnar hela tiden, det MÅSTE ju betyda att jag var redo! Slängde mig upp i stolen och väntade spänt på läkarens dom, som var att det mer eller mindre inte hänt ett JOTA på fem dagar. Alltså, ingen skillnad?! Barnets huvud var fortfarande högt, hon fick trycka på magen för att det skulle gå känna. Jag var inte öppen något mer och hinnorna var väldigt svåra(och smärtsamma) att komma åt. Läkaren vi har är väldigt snäll men samtidigt väldigt rak och hon sa helt enkelt att det inte finns något jag kan göra och att det kan starta om en timme eller om en vecka. Jag grät hela bilresan hem. Att bli igångsatt är min enda trygghetskänsla inför den här förlossningen. Jag är så otroligt rädd att vi inte ska hinna in om det till exempel startar på natten och vi ska få hit en barnvakt innan vi åker. Att få åka in två gånger på en vecka och uppleva den extrema nervositeten följt av en otrolig besvikelse tar verkligen på krafterna. En annan sak som varit väldigt jobbig är att vi gjort två ultraljud denna vecka också. Ni som följt med mig länge vet att jag mår otroligt dåligt under ultraljud och alltid tror att bebisen ska vara död. Vi trodde efter vårt tilläggsultraljud att det skulle vara sista gången någonsin men nu har jag tvingats göra det två gånger till och all spänning och oro som hinner dyka upp tar verkligen musten ur mig. Tack och lov ser det ut som att bebisen lever som en liten kung där inne, det är gott om vatten och enligt läkaren har den en väldigt fin näsa, vilket ju är fint. Samtidigt som jag är less och ledsen, är jag så klart också otroligt tacksam över att min kropp sköter sig så bra. Att den hellre går över tiden än att jag ska föda för tidigt känns ju tryggt. Den tar hand om bebisen och jag mår egentligen inte alls sämre kroppsligt än vad jag gjort den sista tiden. Däremot intalar jag mig om att jag mår mycket sämre och orkar mycket mindre för att psyket börjar vara utmattat. Det som känt ganska länge att nu vill vi få vara klara med detta barnskapande och bara vill att livet ska fortsätta. Nu har jag bestämt mig för att inte planera mer. Barnet kommer när det kommer, jag tror typ april eller kanske till och med maj. Leifs sportlov är snart över och han börjar jobba igen på måndag och vi har en ny läkartid inbokad som jag inte ska ha några förhoppningar kring alls. Jag mår bra, det här är bara en kort, kort tid och sen har vi hela livet framför oss! Hoppas ni njuter av en underbar helg med mycket sol! Tänk, nu är det vår!