För precis ett år sedan nu var jag i vecka 38 ungefär. Självklart var jag orolig för bebisens mående och den stundande förlossningen men mest var jag faktiskt orolig över Ralf just då. För er som inte har hund kan det låta superfjantigt men Ralf hade ju varit vår baby i nästan sju år och vi båda var så oroliga över hur han skulle hantera den nya familjemedlemmen. Hade jag bara fått säga en sak till den här extremt rundmagade personen på bilden, hade det varit att RALF KOMMER FIXA DET GALANT! Det har gått så hiskeligt bra att jag knappt vågar tro det själv! Att säga att Ralf älskar Åke är en kraftig överdrift men han accepterar honom och älskar hans mat som ramlar ner från matstolen. Ralf har aldrig visat några tecken på att bli aggressiv mot Åke, fastän han har blivit nypt både en och sjuttio gånger. Vi försöker vara noga med att Åke inte ska störa Ralf när han ligger på sina "trygga" ställen, Åke måste ju faktiskt också få lära sig att respektera sin pälskompis. Jag hoppas att de kommer kunna leka med varandra om några år men just nu har båda accepterat varandra som flockmedlemmar och det är jag så lättad över. Ralf beter sig exakt som vanligt, vill bli nerbäddad under filtar och tigger godis fast Åke skriker och lever rövare. SÅN HARMONI. <3 Alldeles strax ska Ralf till veterinären igen för ett återbesök. Han har mått som en mindre prinsessa sedan vi bytte hans foder, vilket är så ofattbart skönt! Däremot ska han ta bort sju års tandsten och få lugnande och DET OROAR mig å det grövsta. Han kommer alltid att vara det första lilla livet jag haft ansvar för och därför känns det lite jobbigt när hans lilla kropp ska få preparat i sig. Det kommer självklart gå superfint och hans tänder kommer att gnistra!
