Efter att ha brutit ihop och spontangråtit flera gånger igår började jag på riktigt tro att det var på väg totalt utför för mig. Jag var så jävla tung inombords och kände mig sådär arg på omvärlden som jag inte gjort på länge. När jag skulle lägga Åke för kvällen grät jag så mycket att tårarna rullade ner i hans nybadade, fjuniga, underbara hår och jag blev så rädd för mig själv. Varför gråter jag när jag borde må så bra? Sen insåg jag det. En av mina allra bästa vänner fyllde 30 år igår och precis när jag grät som mest i Åkes hår fick jag ett sms från henne och då blev allt så klart. För två år sedan fick vi veta att våra tvillingar var döda, på hennes 28-årsdag. Hon var gravid också då och jag ringde från parkeringen på sjukhuset och berättade att det vi befarat var sant. Jag minns hur Linda grät i mitt öra och att jag inte grät. Men igår grät jag, för att min kropp och själ visste att den dagen var här före min hjärna ville erkänna det. Jag grät för allt som inte blev och all smärta vi har känt. Jag grät för min älskade son och för att jag hade dåligt samvete för att jag inte mådde bra. Direkt jag insåg det kändes mitt mående mer legitimt. Jag är bara imponerad av hur hjärnan kämpar för att förtränga men att kroppen ändå avslöjar allt till slut. Den 24:e är det årsdagen av min pappas död och det är också en dag som är extra motig, fastän det gått över halva mitt liv sedan det hände. Jag har tänkt att jag ska skriva om min pappa för er, han var en man som jag så innerligt önskar att jag hade fått lära känna som vuxen, för jag tror att mycket av mina knepiga känslor kommer från honom. Dessa tunga minnen blir alltid så mycket tyngre eftersom de är för evigt förknippade med november, som är ETT JÄVLA MÖRKER. Jag struntar helt och hållet i väder, det får regna, det får snöa och det får vara sol. Jag klagar inte! MEN det är så mörkt! Så mörkt att det känns som att en dementor från Harry Potter kommer och suger allt liv ur en. November gör det möjligt att vältra sig i sorg på ett så extremt sätt, eftersom det inte finns något annat att göra. Alla mina sorgminnen från tvillingarna och pappa förknippas med mörker. Därför kan jag inte vara helt peppig och glad just nu. Jag känner mig dessutom så sjukt less på att vara arbetslös och SÅ PEPPAD på att jobba. Denna stress inombords gör att jag går på högvarv. Jag vill bara göra saker! NU! Egentligen vill jag väl mest bara berätta det. Att jag mår lite risigt men ändå rätt bra och att jag inte pallar vara peppig bloggare hela tiden. Däremot älskar jag bloggen så fantastiskt mycket och vill verkligen berätta för er hur min status är just nu. Jag önskar dock att ni inte ger upp hoppet om att bloggen inom en snar framtid kommer att bli en ljus och härlig plats igen. Kan ni inte ge mig och varandra tips på vad vi kan göra för att skrämma iväg vår november-blues?
