För tio år sedan föddes vår lilla älskade pälskling, en liten individ som verkligen förändrat oss som personer. Vi hade varit tillsammans ett drygt år när vi blev hundägare och förhållandet blev direkt helt annorlunda. Från att ha varit två unga personer som kunnat göra vad som helst, när som helst, hade vi helt plötsligt ett tredje liv att ta hänsyn till. Det var otroligt nyttigt för mig framför allt, att inse att jag faktiskt var en människa som kunde prioritera någon annan högre än mig själv. För det har jag gjort, fastän jag många gånger varit SÅ irriterad på denna hund. Ändå har jag alltid sett till att han har allt han behöver (och lite till), bäddat ner honom under filtar och oroat mig över honom likt ett barn. I alla fall tills vi fick barn, hehe.. Jag fick två frågor på ett blogginlägg för ett tag sedan som jag tänkte passa på att svara på när jag är inne på Ralf: Fina Ralf<3! Hur fungerar det med två barn och Ralf? Tänker ni skaffa en ny fyrbent kompis efter Ralf? Är lite nyfiken på de 'HUNDiga' aspekterna av erat liv:=) Jag var ärligt talat väldigt orolig över hur Ralf skulle hantera att få "syskon". Han hade ju varit vår bebis i sju år när Åke kom och van vid att vara högst i rang JÄMT. Vi båda var också helt överens om att se hur han skulle bete sig och genast vidta åtgärder om han visade någon som helst agg mot barnen. Men det har gått så otroligt bra! Direkt Åke flyttade in la sig Ralf bredvid honom och sedan dess har han typ aldrig lämnat hans sida. Han sover gärna med Åke på nätterna och lägger sig ofta i hans säng även på dagarna. När Åke och även Gry börjat vara våldsamma mot honom har han tagit även det med ett ENORMT tålamod. Han har blivit biten, slagen, nypt och fått små fingrar instoppade där små fingrar absolut inte ska vara, utan att göra något mot något barn. Visst, han kan morra eller skrika till eftersom det ju gör ONT men vi litar numera på honom till 1000% nära barnen. Det som kanske blivit lite jobbigare är att flocken växt och att han verkar känna sig lite stressad när vi inte är samlade. Att lämna honom ensam är förenat med konstant gnällande och högljudd gråt, samt irriterande vrål från min sida. När barnen skriker eller om vi diskuterar "livligt", blir han ofta väldigt påverkad och tycks tro att det är honom vi är arga på, då hittar vi honom ofta liggande på en kudde i Åkes säng med öronen tätt strukna bakåt. Att två barn flyttat hem till Ralf har tillsammans med hans myndiga ålder gjort honom lugnare och på något vis gett honom en tydligare plats i familjen. Jag är så glad att vi har honom och att barnen får växa upp med en hund, det känns så fint! DÄREMOT tror jag inte att vi kommer ha en till hund på en gång efter att Ralf har tassat vidare (hemska tanke!), det känns på många vis så lätt att vara hundlösa ett tag också. Särskilt när barnen är lite större och vi kanske vill åka iväg lite oftare. Samtidigt älskar vi ju båda hundar, så det kommer garanterat bli fler i framtiden! Också hur ni gör med jobb & Ralf sen när båda jobbar? Känns måttligt kul att behöva lämna och hämta både barn och hund på olika förskolor snart när vi börjar jobba… Jäkla bökigt…. 🙈 Jag vet faktiskt inte hur vi kommer att göra när vi dels kommer att bo i en by och dels båda ska jobba och barnen ska gå förskola. Innan Gry kom var Ralf hemma själv på dagarna eftersom Leif kunde åka hem på lunchen, eller så fick han hänga med min svärmor. Hur det blir nästa gång vet jag inte, drömmer vore att hitta någon gullig pensionär i byn som vill hjälpa till! Det löser sig på något sätt hoppas jag!
