Jag fick en kommentar av Isabelle som ville läsa lite om mina tankar kring jobb! Så här skrev hon mer exakt: "Åh, jag vill jättegärna läsa om ditt jobb och tankar kring det. Hur kom det sig att du slutade på ditt förra jobb efter så kort tid? Hur tänkte du kring det? Vet folk som har varit på jobb där de kanske inte trivts till 100% men ändå stannar ett år eller två för att det inte "ska se dåligt" ut på cv. Tyckte bara det var så modigt av dig, så ville höra mer om dina tankar." Tack för bra fråga Isabelle! Jag kan börja med att berätta lite om mitt förra jobb (förutom det jag skrev om det i DETTA inlägg). Eftersom jag nästan alltid jobbat med praktiska yrken som också involverat en hel del kundmöten, hade jag en rätt romantisk bild av att få sitta stilla hela dagarna vid en dator på ett kontor. Att jag dessutom gillar att skriva gjorde att tjänsten som webredaktör kändes extra lockande så klart. När jag fick det blev jag eld och lågor! SÅ spännande att få chansen att kliva in i en helt ny arbetsvärld! Och det var det också! Däremot kände jag mig ganska kreativt låst och kände många gånger att jag inte stod 100% bakom allt jag skrev. Det utvecklade inte mitt skrivande på något sätt och jag såg liksom ingen förändring där eftersom jobbet ju var precis det, att skriva om glada nyheter. Jag på kontor Men det som gjorde mig mest angelägen att försöka hitta något annat jobb var allt stillasittande och ensamhet. Jag jobbade mycket hemifrån eller från ett ganska tomt kontor. Jag, som typ aldrig sitter stilla, fick en sån ENORM värk i kroppen och led av konstant huvudvärk. Efter graviditet, mammaledighet och en period av arbetslöshet var jag dessutom utsvulten på socialt umgänge och för varje dag jag satt ensam och jobbade förlorade jag mer och mer av mig själv, om jag får vara lite dramatisk. Jag älskar ju att träffa folk, utmanas, utvecklas, sitta, stå, lyfta, prata och TA I. Det är helt enkelt variationen jag behöver, både på jobbet och utanför. För att ens inse det krävdes det att jag testade på något annat jobb och jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen och har absolut ingenting ont att säga om företaget! Nu var det inte akut läge på jobbet jag hade, så jag kunde i lugn och ro söka de få jobb som kom ut på marknaden här i min lilla kommun och skulle aldrig sagt upp mig utan att ha hittat något annat först! När tjänsten på Caparol utannonserades kände jag direkt att det var precis det jobb jag behövde just då och det har verkligen visat sig vara sant! Jag började i butiken i början av juli och hade då jobbat på mitt föregående jobb i fyra månader. Att ha jobbat där så pass kort tid var absolut ingenting som jag ens tänkte på när jag sökte andra jobb. Mitt psyke och allmänna välmående är tusentals gånger viktigare än hur mitt cv ser ut och jag anser att man alltid kommer längst genom att vara ärlig. På intervjun till mitt nuvarande jobb berättade jag därför exakt hur det var, att jag inte var gjord för ett konstant stillasittande arbete och att jag saknade folk så mycket att jag ibland försökte börja prata med andra kunder i kön på Coop bara för att jag behövde stilla mitt sociala behov. Nu har det gått snart sju månader sedan jag började på Caparol och tiden har sannerligen gått så himla fort! Jag känner att jag har blommat ut som person och jag känner igen mig själv igen. Jag är ju faktiskt en person som nästan alltid är glad och positiv mot andra människor och mår som allra bäst när jag får känna mig behövd. Det må vara ett "simpelt butiksjobb" men det är också så mycket mer! Jag får sköta en del sociala medier, beställningar, lär mig massor om färg och måleri, som jag också är väldigt intresserad av och har hamnat i ett gäng som känns som en liten familj. En dag på jobbet - vi målar skåp! Att byta till det jobbet jag har idag innebar att gå ner i lön och sitta i bil nästan två timmar per dag men jag har inte ångrat det en dag! Självklart är inget jobb roligt varje minut och varje dag men man känner ganska snabbt i magen om det är rätt. Men jag skulle aldrig plåga mig själv och stanna någonstans där jag inte alls trivs bara för att det ska se bra ut. Det är inte rätt varken mot mig eller min arbetsgivare. Jag älskar att jobba, att ha ett ställe där jag känner mig som en i gänget och med tanke på den enorma tid man ju faktiskt lägger på sin arbetsplats bör man lyssna på sina känslor ganska ordentligt anser jag. Självklart är det viktigaste att HA ett jobb, för att pengar tyvärr är ett måste för att typ kunna leva men jag vill aldrig någonsin må så dåligt på ett jobb att det går ut över mitt privatliv igen, det har jag testat för många gånger. Hur min framtid ser jag ut har jag INGEN aning om! Kanske får jag jobba kvar i butiken länge till, kanske byter jag bransch totalt igen, eller kanske hinner jag både och? Älskar att inte veta allt om min framtid, just nu vet jag bara att jag endast har sju arbetspass kvar innan jag går på "ledighet" och jag har börjat misstänka att det är en stor anledning till min allmänna låghet på sistone. Jag har ju just varit hemma SÅÅÅ länge ju?! Jag är lite rädd att jag ska förlora mig själv igen och hamna i nån jobbig gyttja av osäkerhet och missnöje igen. Jag hoppas och tror att det kommer klarna när jag fått vara ledig en stund innan bebisen kommer och fått vila ett par dagar. Men självklart känns det vemodigt, att börja känna att det är dags att packa ihop sina prylar och lämna över till min ersättare. Hur känner ni andra kring era jobb? Är ni nöjda? Varför/varför inte? Tänker ni mycket på hur era cv'n ser ut?
