Vill börja med att säga att detta inlägg inte handlar om kroppshets! Jag tycker inte att ens personlighet sitter i kroppsform och hatar att vi blir bedömda efter detta skal som ju kroppen är. Förra veckan köpte jag min första bikini på säkert tio år. Jag har haft bikini max tre gånger per sommar fram tills nu och då endast på vår altan när ingen ser. Jag håller mig borta från badstränder och andra ställen där små plagg krävs. På sistone har jag börjat fundera över varför det egentligen är så. Jag är ju, enligt detta galna samhälle, "normalviktig" och har alltid varit det. Ibland fem kilo mer, ibland fem kilo mindre. Ibland tränar jag massor, ibland äter jag bara godis men min kropp ser ungefär likadan ut ändå. Trots denna "normala" kropp, har jag ändå alltid hatat att visa mig utan kläder. Känner en ordentlig obehagskänsla bara vid tanken av att hänga med folk endast iklädd bikinitrosor och bikiniöverdel. Jag tror att denna känsla kommer från dels knäppa komplex som jag fått påpekade gång på gång: "Din navel ser konstig ut!", "Är det där ett åderbråck?!" "Haha, har du inte rakat benen?!" Dessa kommentarer fick jag någon gång i högstadiet men redan då började en boll av jobbighet växa i magen. Jag ville ju bara bada, varför ska min kropp kommenteras? Detta håller i sig än idag. Jag är inte en person som alltid är "beach ready", det vill säga, vaxad bikinilinje (HAHAHAHA), rakade ben (HAHAHAHAH), klippta tånaglar och en rumpa som genomgått squat challenges hela våren. Jag vill inte vara det heller. Jag vet hur folk pratar, jag har haft en egen frisörsalong. Det snackas hejvilt om vem som gått upp i vikt, vem som klär sig "fel" utifrån hens kroppsform och jag vill inte bli en som ska granskas och kommenteras. Blä, jag hatar känslan när man möter någon som granskar en uppifrån och ner och tror att det inte märks. Då går det en rysning genom min kropp, ända ut i svanskotan av obehag. Jag vill inte höra att jag är smal, tjock, blek, hårig, gropig eller något annat som inte har ett jäkla uns att göra med VEM jag är. Det är därför jag inte köpt en bikini på tio år. Minns ni när jag la upp inlägget om hur min mage såg ut efter graviditeten? Då skrev jag att efter jag fått Åke, äntligen började känna mig avslappnad med min kropp. Den ska ta mig framåt, den har hållit Åke vid liv i fem(!) månader och den är ett redskap, inget utställningsobjekt. Självklart ska man göra det man kan för att inte ha värk eller må dåligt men jag önskar så att sommaren kunde få vara en årstid utan massa kroppsgranskningar på stranden. Kan vi inte låta bli? Min kropp är helt otrolig och äntligen känner jag att pressen har släppt. Jag behöver inte vara på ett visst sätt för någon annan längre. Jag är klar! Faaaaaast, jag börjar med bikiniöverdel, shorts duger gott ett tag (några år) till. Min navel är sned, hormonranden kvar och när jag sitter ner är magen så mjuk att Åkes små fötter sjunker ner i den. Men det är min kropp, mitt redskap att göra det jag vill. Det absolut coolaste min kropp gjort är att bära och föda denna perfekta varelse och ge honom mat. Tack kropp! Tack Åke för att du varje dag får mig att inse vad som är viktigt och inte viktigt i livet. Så ung men redan så klok. SÅ kul att min supercoola bloggkollega Jenny skrev om detta igår också! Detta inlägg är nämligen skrivet igår och tidsinställt till idag men jag la bara till denna mening nu för jag blir så glad att vi är fler som tycker lika.
