Hej, jag heter Elisabeth och har ett BMI på 20.9. Den siffran säger både allt och inget. Den säger att jag ligger i nedre delen av kategorin "normalvikt" men den säger inte något mer. Den säger inte att jag ändå inte är nöjd med min kropp, eftersom den har kommenterats ända sedan jag blev vuxen nog att förstå kommentarerna. De negativa orden sitter kvar och trots att jag blivit äldre och klokare är det ändå alltid precis de orden som letar sig fram när jag minst behöver dem. Jag känner mig ofta stor och klumpig. Jag har fått höra att jag har för breda höfter, för stor rumpa, för små bröst och kraftig benstomme. Jag har fått höra att jag är liten och skör, benig och nätt. Jag har fått höra att jag har mycket muskler, breda axlar och snygg mage. Jag har fått frågan om jag är gravid när jag inte är det och fått höra att jag blivit för smal efter graviditeten. BMI-skalan jag använde mig av nu bestod av sex olika grader, varav EN kallas "normal". FYRA grader är för övervikt; övervikt och sedan fetma grad 1-3. EN är undervikt. Är det så här vårt samhälle ser ut nu? "Normal" anses du vara först när du är precis vid undervikt och annars är du "onormal"? Låt mig berätta om min "normala" kropp som enligt denna siffra ska vara precis där den bör vara och anses SÅ mycket hälsosammare än någon som, gud förbjude, gått över gränsen och hamnat i någon annan grad i denna vansinniga skala. Jag har ständig värk. Eftersom jag just varit gravid, ammat och nu aldrig hinner tänka på mitt mående, finns det superlite muskelmassa kvar i min kropp. OBS! Muskler väger också!!! OBS! Jag har ont i leder, höfter, knän, rygg, nacke och huvud. Jag äter allt som kommer i min väg och som går snabbt, vilket uteselutande betyder något med mycket socker och snabba kolhydrater. Min mage är alltid arg på grund av extremt obalanserad kost, massor med kaffe och på det en ständig stress. För att hinna med att leva i detta jävligt snabba samhälle måste jag ju stressa. Hur ska jag annars hinna plugga, ha barn, blogga och verka lyckad samtidigt? SÅ, vi lägger på stress också till detta berg av osköna saker i min kropp. Vi kan också addera en ständig törst, torr hud, blåmärken och ett vidrigt humör. NOLL energi, vilket gör att detta ekorrhjul av elakheter mot min kropp bara fortsätter. Det jag vill säga med mitt inlägg är att vi måste: 1. Sluta bry oss hur andra lever sitt liv och ser ut. VAD har vi med det att göra? 2. SLUTA se smala människor som "lyckade" människor! En person är inte en siffra i en BMI-skala! 3. SLUTA KOMMENTERA ANDRAS KROPPAR OCH UTSEENDEN. En smal kropp är inte definitionen av hälsa.Många som dricker extremt mycket är till exempel väldigt smala. Är det okej då eftersom personen som häller i sig sprit ju anses smal enligt rådande normer? Det finns inget som heter NORMALT. Mår du bra? Då är du bra! Mår någon annan bra? Låt den få må bra! Jag har aldrig någonsin mått sämre i min kropp men ändå anses den vara "normal" och som något man vill sträva efter. Det gör mig rädd. Om vi vill sträva efter att må så här dåligt i våra kroppar, förstår jag att kropparna slår bakut, blir förbannade, kortsluter våra hjärnor och till slut sviker oss tillbaka.
