Som vi pratade om i veckans podd-avsnitt, så är ju människan ständigt föränderlig. Fastän jag idag är helt emot all typ av kropps- och vikthets och försöker att aktivt hålla borta allt sådant från bloggen, så har även jag varit en kroppshetsare av rang. Jag visste inte om det då bara. Tur att vi kan ändra oss flera gånger i livet! När vi flyttade från Umeå till Burträsk för fem år sedan mådde jag dåligt över min kropp. Jag hade jobbat som frisör ett tag och på de flesta salonger och samlingar där andra frisörer var, såg jag kvinna efter kvinna med kroppar smala som stickor. Jag vägde då lite mer än jag gör idag och vad det beror på vet jag inte och tycker inte att det spelar någon roll. Livet går upp och ner och kroppen förändras hela tiden, så det är ju egentligen helt normalt. Men efter att ha jämfört mig med andra i branschen så länge och dessutom haft ett jobb där jag ständigt tvingades se mig i spegeln alldeles för ofta, bestämde jag mig för att testa jobba med något annat ett tag och gå ner i vikt. Att byta jobb var en strålande idé! Jag jobbade på industri med min mamma ett halvår. Där var det fasta tider, fikaraster och lunch samma klockslag varje dag. Jag uteslöt socker och kolhydrater och började gå långa promenader. Så här långt mådde jag väldigt bra. Det är ju ingen hemlighet att både kropp och knopp mår bra av fasta rutiner och efter att ha jobbat som frisör så finns det inga rutiner. Ibland kunde det gå sju timmar mellan frukost och lunch och ibland blev det ingen lunch alls. Efter bara några veckor märkte jag att många kläder började sitta löst på kroppen och det gav mig en härlig tillfredsställelse. Sen började folk uppmärksamma min "nya" kropp och komplimangerna haglade! Jag var tydligen superhet och fin! Och sen tänkte jag, att om folk såg så stor skillnad att de kommenterade den, då måste jag ha varit väldigt tjock innan. Till slut var jag nere på en vikt som jag aldrig i mitt vuxna liv hade vägt. Jag kunde ha jeans i samma tumstorlek som jag hade som trettonåring. Lovorden fortsatte komma och jag kände mig SÅ lyckad. När vikten var nere kände jag att jag ville fortsätta och nu också börja träna. Jag ville nämligen ha den där drömmagen, som man ser överallt på internet. Det här var innan Instagram, men hade det funnits då hade jag velat sträva efter alla bilder med hashtaggar i stil med #goals #strongisthenewskinny och liknande. Ja och så ville jag eliminera varje liten grop i låren, de passar nämligen inte när man är smal. Så, sagt och gjort, jag började träna och det ökade. Jag kunde springa på förmiddagen och träna ett eller flera pass på kvällen. Jag träffade knappt Leif och kände att vi inte hade så mycket gemensamt eftersom han inte brydde sig om träning. Vi har aldrig någonsin haft det så dåligt i vårt förhållande. Jag sökte bekräftelse överallt och på fel ställen. Jag levde för kommentarerna som sa att jag var i mitt livs form, särskilt från kvinnor. Jag minns särskilt en som sa att det var dumt att jag var i en så fantastisk form, för om jag ville ha barn sen skulle den förstöras. Det fick mig att få ångest. På något vis kom jag i kontakt med tidningen Amelia. De skulle skriva om hur man på olika sätt kan få en platt mage och med min drömmiga bräda av muskler, ville jag gärna ställa upp och berätta hur! Jag blev intervjuad och fotad och hävde ur mig kilon och centimetrar utan att blinka. När de sa att de gärna ville se min mage på bild bromsade jag dock och det är jag glad för. Tyvärr var det inte för att jag tänkte på att de skulle uppfattas ännu mer hetsigt, utan för att jag helt enkelt inte gillar att visa min kropp och aldrig har gjort. Innerst inne var jag väl ändå inte nöjd med min kropp, trots alla timmars slit. Min artikel skulle komma att vinklas som att jag hade fått platt mage med hjälp av att "downshifta", det vill säga att jag hade lämnat ett stressigt stadsliv och flyttat till lugnet och fått in bra rutiner. Framsidan av tidningen såg ut så här: Jag minns att Amelia delade bilden av framsidan på sin Facebook-sida för att pusha för nya numret och att några personer skrev något i stil med att det var tröttsamt med all hets om platta magar. De personerna blev jag irriterad på och avfärdade dem direkt som avundsjuka, missunnsamma och lata. För så tänkte jag tyvärr då, att de som inte höll med mig eller som hade en annan åsikt när det kom till "hälsa" och träning, ENDAST var avundsjuka för att de själva inte orkade ta sig upp ur soffan. Jag kände också en slags överlägsenhet eftersom jag ju tillhörde "de lyckade" nu och hade mer makt och kunde se ner på andra. Här står jag alltså med en kropp och utseende som alla utan att tveka gav komplimanger och påstod för alla Amelias läsare att min mage var platt för att jag hade flyttat från Umeå. Att jag mådde sämre än jag någonsin gjort, hade ett uselt förhållande med någon som jag levde ihop med som en kompis och att jag tränade nästan varje dag, det glömde jag visst nämna. Att jag dessutom ändå inte var nöjd med mig själv, det sa jag inte heller. Jag trodde att det bara skulle vara att träna mer, äta ännu nyttigare och gärna också berätta för andra hur bra jag mådde av den livsstilen och till slut kanske jag skulle bli lycklig. Jag kunde för mitt liv inte fatta då att min lycka inte fanns någonstans i kroppen. Att hur mycket den än skulle tränas eller proppas full med broccoli, så skulle det ändå inte duga. Att min lycka inte satt i att se ut som jag trodde att alla andra som mådde bra såg ut. Det skulle krävas att jag skulle bli gravid och sen i stor sorg sluta bli det för att inse. Det skulle krävas att jag skulle få ett friskt underbart barn för att inse. Min kropp är mitt livs redskap. Den bör vårdas men framför allt ÄLSKAS. Den ska inte behöva bli retad, nypt i eller kommenterad av någon. Den ska få vara precis som den är och få njuta av sitt liv. Och vi som individer, vi bär ett enormt ansvar när det kommer till vad vi skickar ut för budskap till andra. Vi ska genast sluta upp att döma de som väljer att leva på andra sätt än oss. Vi ska leva våra egna liv precis som vi vill men ge FAN i att pracka på andra våra visheter och åsikter. Vi gör så mycket större skada än vad vi tror. Varje gång jag fick en komplimang för min kropp, var det ännu ett bevis på att den kropp jag hade innan inte dög. Sakta men säkert tränade jag bort den Elisabeth som jag var. Jag var vilse, ensam och helt fel ute. Jag trodde att jag behövde vara snygg för andra för att duga. Jag trodde att bekräftelse var mitt bränsle i livet. Jag är så glad att jag, sent omsider, insåg hur fel jag tänkte och hur dömande jag varit mot alla som inte tränade flera timmar per dag. Nu kommer jag ägna resten av mitt liv åt att försöka gottgöra för den tiden. Jag är tacksam att jag kommit till den här insikten och att jag har resten av mitt på mig att vara snäll mot min kropp. En kropp som jag behandlar på det allra bästa sättet för just MIN kropp. Hur jag äter och tränar, det väljer jag att inte skriva eller prata om eftersom det under inga omständigheter hör ihop med hur NÅGON annan äter eller tränar. Bara för att jag väljer att försöka stå emot utseende- och kroppshets, betyder det inte att jag automatiskt är emot alla som tränar mycket eller äter medvetet. Jag äter inte heller glass till frukost, lunch och middag. Däremot har det hänt, mer än hundra gånger, att jag ätit så mycket godis före middagen att jag knappt fått i mig någon mat. Det har också hänt att jag smällt i mig en hel chipspåse på några minuter. Det betyder INTE att jag aldrig äter sallad eller broccoli. Livet är inte svart eller vitt, det är fullt av färger och vi måste få välja de nyanser vi vill i våra egna liv. Till kroppen vill jag nu säga: Förlåt och tack. Utan dig är jag inget. Till alla som jag hetsade under min förvirrade tid: Förlåt. Ingenting är som det ser ut på ytan och ytan är ju egentligen helt oviktig utan innehållet.
