Jag kommer att berätta massor om mitt jobb och den långa vägen dit, jag lovar! Jag vill bara gärna att allt ska bli mer klappat och klart innan jag ropar hej för högt. Däremot tänkte jag passa på att berätta för er vad jag gjort under denna veckan, för att städa i mitt psyke. Jag skrev ju ett inlägg om hur jag känner kring all kroppshets som ständigt florerar på internet och efteråt har jag insett att jag faktiskt kan styra MITT internet, så att jag slipper se allt som gör mig ledsen. Så här ligger det till; det var verkligen inte länge sedan jag själv kom till slutsatsen och den underbara insikten att min kropp inte är jag. Innan dess har jag, undermedvetet och sorgligt nog, mätt mitt mående efter vikt, utseende och framför allt: BEKRÄFTELSE. Att höra att jag var snygg, smal och perfekt var min drivkraft och hade jag inte hört det nog mycket, såg jag till att få höra det mer. Under många perioder gjorde jag knäppa saker mot kroppen, jag tränade ibland varje dag, kanske två pass till och med. Jag åt tre godisar och fick dåligt samvete. Jag gick på fest och fick inte nog mycket uppmärksamhet för mitt utseende, då var festen misslyckad. Det är något jag inser först NU och som min hjärna bara sysslade med på autopilot. Ofta bytte jag partner när jag slutade känna mig snygg i hans ögon, för att hitta någon ny som såg mig med ny blick och gav mig mer uppskattning. Vad det beror på är ju flera anledningar men en stor orsak är att samhället ser ut som det gör. Vi kvinnor ÄR våra utseenden och är vi inte "godkända" enligt normerna, då mår vi inte heller bra, för då blir vi inte bekräftade som "rätt typ" av kvinna. Sedan hände något, jag tror att det var i samband med att jag först blev gravid och att tvillingarna sen dog, som skakade mig i grunden. Jag vaknade liksom upp och insåg att jag var så mycket mer än ett utseende och fastän jag tränade som en besatt efteråt och åt väldigt lite, för att få "tillbaka min gamla kropp", så mådde jag fortfarande som en påse skit när den var "återställd". Det satt helt enkelt inte i kroppen och jag förstod då att det aldrig hade gjort det. Efter jag fått denna härliga uppenbarelse, har jag älskat min kropp mer än någonsin. Eller, jag kanske ska säga, accepterat den. Jag låter den leva sida vid sida av mig och bara vara där. Inte nypas i, klagas på eller jämföras med. Det är SÅ SVÅRT men det har gjort mig mycket lyckligare och tryggare. Vissa kanske har haft denna känslan hela livet, andra kanske aldrig får den men jag är så glad att jag är så gammal att jag börjar komma till ro i mig själv. När alla dieter, kroppsbilder och korrigeringar då börjar florera i mitt flöde, är det så jäkla lätt att bli ledsen eftersom jag i mitt stilla sinne tänkte att bara för att jag slutit fred med min kropp, så har inte alla gjort det. Jag förstår de som lägger ut inlägg och bilder i den stilen och jag säger inte att det är rätt eller fel men jag blir så matt i själen när personerna som gör det inte kan titta en liten bit utanför sin bubbla och se vad all info förvandlas till när den hamnar i någon annans flöde. Visst, vissa blir säkert motiverade (varför de blir det är ett helt annat ämne) men jag VET att om jag, som kämpat med mina kroppsdemoner så innerligt, blir triggad, så blir fler det. Att då gå ut och ställa sig emot allt detta, som jag gjorde med mitt inlägg, det är något jag gör för mig, och alla som mår eller mått som mig någon gång i livet. Som självklart älskar sin kropp och tar hand om den för att den ska kunna fortsätta ta hand om mig men som inte behöver någon annan för att må bra. Den största mattheten kommer då när alla vi (för vi är fler, tack och lov) som ställer oss emot detta blir kallade bittra, missunnsamma och avundsjuka. Jag har kämpat så jävla hårt i så många år för att komma dit jag är idag, inte karriärmässigt eller kroppsmässigt, utan i mig själv. Jag unnar ALLA att må bra och göra det som känns rätt och är inte det minsta avundsjuk på de som lyckats gå ner si och så många centimeter. Jag har varit där och jag lovar er, jag vill aldrig tillbaka. Jag är snarare avundsjuk på mig själv, som just nu aldrig någonsin känt mig själv bättre än nu och jag är på SÅ god väg att älska allt med mig. Jag kan ibland känna att så många (även jag i många fall) lever i fel tid. Vi längtar framåt i tiden jämt, för då tar en diet slut, eller så ska vi göra ett ingrepp eller börja träna, för att få återuppleva vårt förflutna. Vi vill framåt, så att vi kan hoppa bakåt, när vi tror att vi var som lyckligast för att våra magar var lite mindre fluffiga. What about now? HUR SOM HELST, jag har rensat i mina listor på sociala medier. Tagit bort de konton som triggar mig, som får mig att känna att jag inte duger och som för en sekund får mig att tvivla på mig själv. Jag har ersatt dem med konton som utmanar mina ögon, med bilder på människor som ser ut som alla människor. Jag erkänner, ibland ryggar jag till när det fladdrar förbi en person med en kropp som är större än den man är van att se hela tiden, för min blick är SKADAD. För varje bild av levande, härliga och verkliga människor jag ser nu, blir min blick mjukare och snällare och jag känner att allt kommer att bli bra. Tips på ett superbra konto på Instagram! Blir glad av varje bild! Tipsa gärna om fler! Vill även tips om Kittys suveräna inlägg och Lady Dahmers fortsättning på det.