Igår läste jag ett blogginlägg skrivet av Katarina som också bor här i Burträsk. Hon skriver om hur det känns efter fyra månader som tvåbarnsmamma. Till skillnad från ungefär allt man ser på internet nu för tiden, berättar hon inte om den rosenskimrande (o)verkligheten, som man läser om överallt. Den som får en att själv känna sig dålig för att man inte tycker att allt skimrar. Hon berättar om sina allvarliga förlossningsskador och hur hon mått på grund av dem. Hur vi inte helt får veta vad våra skador innebär eller omfattar och hur många av oss, oavsett skador efter en vaginal förlossning, till slut nästan blir galna av ovissheten. "Har jag bara hittat på mina skador?", "Var allt trasigt där nere fast ingen sa något, det känns så" och så vidare. Man har ju ingen annan att prata med det om eftersom man inte direkt kan slänga fram underlivet i ens kompis ansikte och fråga hur illa det ser ut, det är liksom BARA en själv man har just där och då. Som med ungefär allt annat under en graviditet, förlossning och tiden efter. ALLA är ju unika och olika och hur ska någon kunna veta hur just jag mår? Förutom sjukvården då. Sjukvården som ofta känns hetsig och stressig, som försökte peppa Katarina att klara saker fysiskt redan dagarna efter förlossningen som hon på inga vis klarade och som i slutändan ledde till att hon kände sig ännu mer ensam och utelämnad. Jag uppmanar er alla att verkligen gå in och läsa Katarinas inlägg. Hon skriver ärligt och viktigt och det MÅSTE lyftas upp. Ni hittar inlägget HÄR! Lämna gärna en peppande kommentar också eller dela med er av era erfarenheter, tillsammans är vi ju alltid lite extra starka, vi kvinnor vettni. Jag tänkte att jag skulle ta några delar ur hennes inlägg och diskutera extra om, eftersom de gjorde extra intryck på mig. "Efter förlossningen har jag haft såna fysiska besvär som verkligen har satt sig på mitt psyke. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kan vara meningen att man får en massa hjälp innan och under förlossningen men att man direkt barnet är ute ska klara sig själv och bara hamna i någon "bebisbubbla"? Båda mina förlossningar har ju varit svåra på olika sätt men att det skulle bli så svårt efteråt hade jag ingen aning om. Jag har försökt ta den hjälp som finns men helt ärligt så tycker jag att det är kass hjälp att tillgå. Nästa vecka ska jag träffa en kurator få se om det hjälper." Här sätter hon verkligen fingret på en av de, enligt mig, största bristerna i sjukvården när det kommer till kvinnor/mammor/bebisbubbla. Det är alltså HELT okej att under graviditeten få frågor av i princip främlingar som frågar om man är hård i magen, när (och ibland hur) barnet blev till och så alla dessa kommentarer om kroppen då. Efteråt är det 10000000% förväntat att våra psyken och kroppar direkt ska ställa in sig på bebisbubblan (som jag hatade det ordet, fast jag använde det ändå eftersom det förväntades av mig). Jag kände inte av någon bebisbubbla. Jag kände av ett ömt underliv, en oro jag aldrig någonsin varit med om tidigare och en enorm skuld för att jag inte njöt. Jag önskar att vi nyblivna föräldrar kunde erbjudas samtalsterapi i alla fall under första året som föräldrar. Fokus går direkt över till det nya lilla livet, vilket ju är fullt förståeligt men från att ha kollat blodvärden, pratats om eventuell oro konstant under graviditeten ska det alltså vara tvärt stopp efteråt? Sedan när det kommer till förlossningsskador, särskilt av den allvarligare sorten som Katarina varit med om, det SKA inte vara så här. Man ska inte behöva leva som hon har gjort utan att få en jävla massa hjälp. "När katetern var borttagen så kunde jag inte kissa heller. Det var ett helvete i flera veckor som innebar att jag var tvungen till en början att stå på alla fyra i duschen å sen stå i badkaret för att till slut stå lutande över toaletten. Jag tror inte att någon som inte har varit med om detta kan förstå hur socialt jobbigt det är att behöva veta att det måste finnas en dusch nära tillhands för att ens kunna kissa. Jag gav mig fan på att jag ändå skulle bege mig ut och leva livet, med bindor stora som blöjor bland annat (på grund av långvarig blödning) men det var tungt många gånger. Jag ska ärligt säga att jag tror att jag valde bort amningen faktiskt räddade mig i allt detta. Men ni som har valt bort amningen kanske som jag, har varit tvungen att förklara mig inför i princip varje människa som arbetar inom vården efter det beslutet. Jag är glad över att det var mitt andra barn och att jag hade ammat mitt första barn. Just i det har jag känt mig stark och klarat av de situationer som känts jobbiga, men jag kan bara tänka mig hur det känns för andra som inte är lika starka i just det." Jag KAN inte låta bli att fundera hur sjukvården sett ut om detta var en man som tvingats stå på alla fyra i duschen för att kunna kissa. Att det dessutom inte är något vi ska prata om, eftersom det, som myyyyycket annat, är något som händer i kvinnokroppen och därför ej bör talas högt om EFTERSOM det kan bli obekvämt för andra att höra. Nästan lika obekvämt som att stå på alla fyra i duschen och kissa? Tror inte det. Att Katarina dessutom valde att inte amma eftersom hon varken kunde sitt- eller liggamma och på det fick försvara sitt val, lägger ju på ett extra lager på det hemska. Vi måste ju försvara alla val vi gör med VÅRA kroppar men vi ska gärna inte prata om det vi inte valt ska hända med dem. Så glad att Katarina är en jävligt cool person som jag vet vågar sätta ned foten men jag vet också att många inte vågar det. Som hon skriver, förstagångsföräldrar råkar nog ännu mer illa ut just i det här fallet. Fastän man har en "bra" förlossning och allt går så bra som det kan, får många ändå depressioner och en extrem känsla av otillräcklighet. "Efter förlossningen har jag sökt hjälp flera gånger och fått vara in på gynekologiska kontroller för att mitt psyke ska förstå att det inte är något som är fel. Men det var först för snart 2 veckor sedan, då jag fick träffa mannen som sydde mig (tillsammans med en kvinna som jag varit inne och träffat en gång efter också) som jag faktiskt kunde känna att livet började vända till det positiva på allvar. Efter flera besök och samtal där jag har blivit mer förvirrad än bekräftad över vad jag faktiskt har för förlossningsskador, bland annat på grund av att de inte läst min journal HELT eller RÄTT (?), så fick jag äntligen bekräftat att det var så som jag själv hade trott. Men när man i vissa fall får höra att man inte alls har brustit och själv liksom har känt stygn ÖVERALLT, då börjar man helt seriöst fundera på om man själv är HELT störd i huvudet." Här känner jag igen mig så mycket! Jag fick veta ungefär hur många stygn som syddes men förstod ju så klart ingenting eftersom jag var nyförlöst och något hög. Hon sydde ungefär en timme och hon sa att det inte alls var farligt. Efteråt har jag hört många som sytt betydligt kortare tid än mig och jag har så klart börjat fundera över hur illa skadad jag faktiskt var. I journalen står det på ett språk jag inte riktigt förstår och jag har inte vågat(?) fråga eftersom barnmorskan sa att det inte var farligt. Jag tyckte det kändes mycket, det slet och drog väldigt länge. Att som Katarina få höra olika saker hela tiden och till slut nästan tro att man själv är galen eftersom det gör ont överallt, det är fan inte rättvist. Att behöva gå nästan fyra månader innan man får veta hur det verkligen står till och utifrån det försöka läka fysiskt och psykiskt är vidrigt. Under de fyra månaderna förväntas man ju också NJUTA av bebisbubblan, glöm inte det! "När det var dags för återbesök hos barnmorskan så visade det sig att min vanliga barnmorska var sjukskriven och jag fick en annan. Det stod en notering om att de gärna skulle göra en gynkoll på mig pga min bristning men hon tyckte inte det var nödvändigt. Hon tyckte inte ens det var nödvändigt trots att jag inte själv kunde avgöra om jag ens var färdigläkt och fortfarande hade så ont." Alltså?!?!?!? Vi SKA kollas upp efteråt! Jag kände mig ganska bra på min kontroll men hade ändå något stygn kvar som gjorde lite ont. Barnmorskan sa bara att det säkert inte var någon fara och gjorde ingen koll. Jag propsade inte på det, mycket eftersom jag var så rädd för vad hon skulle se. Än idag vet jag inte riktigt vad som hände med mitt underliv i samband med att Åke anlände. Katarina sa att hon hade ont och inte kunde avgöra om hon var färdigläkt men fick ändå ingen gynundersökning. Det är INTE okej. Det gör att man känner sig dum som kanske känner efter för mycket och återigen, det innebär att man direkt man fött sitt barn slutar vara av värde. Då är kroppen förbrukad. Återigen, läs hela inlägget, där hon berättar om vilken typ av skador hon fick och ännu mer omkring tiden efter. SÅ läsvärt och viktigt. Detta är ett så tydligt bevis på hur ofantligt mycket fysiska besvär är kopplat till psykiska. Om vi kvinnor bara lämnas hängande med kroppar som blöder och gör ont, kommer det att leda till mycket mer. Vi måste våga prata mer om det och se det som vår rätt att prata om det. När det kommer till graviditeter är det såååå natuuuuurliiiiiigt, så länge barnet inte dör i magen, man inte blöder eller går sönder. Man får inte heller läcka urin, ha svårt att bajsa eller ha sex. Det är nämligen INTE normalt och bör tystas ner i all oändlighet. Vad har ni för erfarenheter, upplevelser, känslor och åsikter i detta ämne? Dela gärna inlägget och dela med er, så att vi också här kan skapa en mysig, trygg plats där ALLT är okej att prata om. För så länge det händer i våra kroppar är det faktiskt viktigt, naturligt och livsavgörande att prata om. Bilder lånade från eminenta hejhejvardag, som skrivit två inlägg i ämnet: Prata om det Lite urinläckage bara! Inlägg jag skrivit om min kropp efter förlossningen: Kroppen, från förlossning till nu (en månad efter Åke föddes ungefär) Min sanning (om min ärliga sanning om hur min kropp faktiskt mår efter graviditet och förlossning) Till sist, TACK Katarina för att du är modig och delar med dig. Du hjälper så många, det är jag helt säker på!
