Det här med att man alltid har dåligt samvete efter man får barn är ju sen gammalt. Tycker det är så även innan man får barn men hur som helst. Det går liksom inte en dag utan att jag känner mig som en dålig mamma och/eller kvinna. Ta den här kvällen till exempel, jag har försökt söva Åke i 40 minuter utan att lyckas. Det är oftast Leif som gör det eftersom jag då behöver få komma ut i luften med Ralf efter en hel dag vid datan. Ibland känner jag att jag vill och behöver få extra närhet och skippar då promenaden. Jag får honom inte att sova. DET GÅR INTE. Jag kan inte slappna av för att jag hela tiden tänker att jag är dålig och när sedan Leif kommer och byter av mig (vi har deal att vi ska byta av den andra om det gått mer än 30 minuter) så känner jag mig bara misslyckad. Nu kommer Leif lyckas med sitt lugn och tålamod och jag kommer vara ännu mer osäker nästa gång. JAG VET att jag inte är dålig men jag tror att det faktum att Leif är med Åke hela dagarna gör att jag känner mig ännu mer utanför och okunnig. Det blev inte bättre när en person i trakterna frågade mig om Åke bara tydde sig till Leif nu eftersom han ALLTID är med honom. Ja och sedan det här med att känna sig dålig som kvinna. Det handlar så klart om kroppen. Ni vet att jag flera gånger skrivit att det inte finns något "tillbaka" efter man varit gravid, kroppen kommer för alltid vara förändrad. Visst, man kan gå ner alla kilon och komma i sina gamla kläder men saker förändras ändå. Det kan vara någon krämpa som sitter kvar eller att magen lättare svullnar och att det bidrar till att jeans med hög midja helt plötsligt känns som en gördel. En sak jag dock verkligen vill få tillbaka är mina magmuskler. Alltså inte ett sexpack utan att de ska växa ihop. Det är något jag är väldigt stressad och nästan generad över för ALLA (vet att det inte är så) verkar bli kvitt sin muskeldelning utan att ens tänka på det. Hoppsan bara! Åke är nu ett år och fyra månader och mina muskler är fortsatt delade. Inte lika mycket som i början men kanske en centimeter. Detta får mig att känna mig besvärad, dels för att jag ju borde ha "tagit hand om min kropp" och tränat ihop skiten (om det går) och dels för att det bidrar till ännu fler krämpor i kroppen. Att vara gravid gör att man får en häftig inblick i hur kroppen faktiskt fungerar och det är väldigt tydligt att magen och ryggen jobbar tillsammans eftersom min rygg är DÖD. Magmusklerna finns liksom inte. Jag kan helt köpa att min hud på magen är rynkig och går att slita i likt huden i en valps nacke och jag har inget behov av att ha en platt mage med rutor. Jag vill bara inte ha ont. När jag nu ligger ned, sjunker liksom huden ner i mitten och jag fattar ju att det kanske inte är bra. Musklerna hann dela sig rätt rejält med tvillingarna och hann aldrig gå ihop innan jag blev gravid med Åke. När han kommit tränade jag halvhjärtat med appen mammamage men eftersom jag hela tiden hörde att allas muskler hade gått ihop av sig själva la jag inte ner någon stor vikt vid det. Nu sitter jag här, med en kropp likt en ostkrok och har ont. Därför har jag nu återigen laddat ned mammamage, inte för att bli av med min mammamage, som för övrigt är ett konstigt uttryck eftersom det ju bara är en ...mage? Nä, jag vill hjälpa min mage att må bra! Rynket och den stora huden är inga problem och kommer nog stanna kvar forever men när jag ligger ned nu är allt mjukt och när jag rör på magen skvalpar den bara runt som en vattensäng. Det finns liksom inget som håller koll på ryggen där inne. Snäälla, kan inte ni dela med er av era dåliga samveten och hur era magmuskler betedde sig efter graviditeter? Kanske får jag känna mig mindre ensam i min dålighet då.
