Ungefär när Åke kom till världen fick jag något mer, förutom ett underbart barn. Det var då en liten, liten vårtliknande sak växte fram på mitt vänstra käkben. Alltså pytteliten, ganska platt och helt hudfärgad. Där har den suttit sedan dess och inte gjort något större väsen av sig tills...JAG SLET AV DEN! Jag vet inte hur ni är men jag måste ofta pilla på saker, finnar, vårtor eller nagellack fast jag VET att det är dumt. Så en kväll slant jag till och klöste av den lilla plutten men inte helt av utan bara så att den lossnade på en sida. När den sidan sedan bestämde sig för att växa fast igen blev den vårtliknande tingesten större och jag pillade på den ännu mer och sedan har den växt ännu lite till. Det har pågått de senaste tre veckorna och jag skäms över hur illa det har skadat mitt självförtroende. Jag inbillade mig att ALLA stirrade på vårtan och höll för den lite diskret när det gick. Förra helgen kom mamma in på mitt jobb och typ innan hon sa hej utbrast hon: "MEN HERREGUD VAD DEN HAR VÄXT! Den måste du ta bort!" Mamma är den enda personen i mitt liv som kan säga en sån sak utan att jag blir ledsen. Hon är den jag alltid frågar när jag vill ha ärliga och raka svar. I måndags ringde jag vårdcentralen. Igår (torsdag) hade jag en tid med en läkare. Hon ville ta en titt på denna vårtsak och avgöra om den var direkt livshotande eller egentligen mest något som var hemskt fult. Den var totalt ofarlig, helt skär i sin ton och utan någon sorts elak antydan. Läkaren sa att egentligen plockar de inte bort så pass snälla utväxter men jag sa att jag inte kunde låta bli att pilla i den och att den FAKTISKT är i vägen också och hon gav med sig! Mot operationsbordet! Då insåg jag vad som skulle hända. Det skulle kanske göra lite ont och även blöda lite. Mina två stora fasor i livet ju! Jag fick en spruta, hörde en sax KLIPPA BORT SAKER UR MITT ANSIKTE och blev sen lite svimfärdig. Sen åkte jag och jobbade med världens mest utstickande plåster, som jag sedan tvingade Leif att byta på kvällen under stor dramatik ("blöder det?" "RINNER DET BLOD?!?!?" "Är det enormt?" "Ser det infekterat ut?" "Jag känner mig yr" osv.). Den första jag ringde när jag hade tackat läkaren för hennes superba service var så klart mamma. "Tänk ändå, du har nästan blivit av med en halv bröstvårta från ansiktet nu!" Som sagt, min mamma - den enda som kommer undan med sånt.
