Nu kör vi en liten avslutning på min förlossningsberättelse! Känns som en bra grej att göra nu med två månaders distans till allt och med en kropp som ändå kommit en liten bit på vägen sedan dess. För er som vill läsa del ett och två finns de HÄR och HÄR! Det sista jag skrev var att slutspurten på själv förlossningen gick supersnabbt, från att vattnet gick till att hon var ute gick på tio minuter och med tre krystvärkar. Allt var så himla surrealistiskt, jag såg henne komma ut och allt var så lugnt och fint. Jag var så klart övertygad om att hon inte levde fastän jag såg att hennes lilla fot rörde sig men direkt jag fick upp henne på bröstet var det bara som att all ångest och oro rasade från mina axlar. Moderkakan kom ut nästan direkt efteråt och den var hel och "fin" (?) enligt barnmorskan. Vår underbara student undersökte den väldigt noga och visade senare också upp den för oss, vilket var så äckligt och häftigt på samma gång. Fatta att Gry bott där inne? Sedan var det dags att klippa navelsträngen! Hahaha, det var så jäkla sjukt för precis när Leif gjorde det kände jag att jag fick som en spraydusch över ansiktet men var så fokuserad på att jag precis fött barn att jag inte ens tänkte på det förrän jag hörde: "oj då!" och insåg att det hade sprättat massa blod från navelsträngen över mig! Hahaha, tur att jag inte såg det och det är också ett tecken på hur lite man bryr sig om sånt när man är inne i att föda barn. När man tror att allt är över är det ju så klart inte det. Det ska klämmas på magen och sen det värsta, kolla in eventuella skador. Med Åke syddes jag både in- och utvändigt men denna gång fick jag bara en liten ytlig bristning på samma ställe som sist. Det skulle krävas tre stygn och studenten skulle få tråckla. Hon var SÅÅÅ noggrann, vilket jag uppskattade så klart, förutom att det tog lite längre tid. Det skulle kontrolleras och diskuteras och den där sjukt onda bedövningen som man får som innefattar två elaka sprutor hann släppa och sista stygnet kände jag helt och hållet när det lades. Jag fick någon sorts bedövningsspray som sved något så ini helvittiiiii och man ville i vanlig ordning bara sparka den som satt där nere lite. Det gjorde jag inte utan försökte fokusera på bebisen. När allt var sytt och klart sa barnmorskan åt mig att jag skulle gå och kissa. Efter förra förlossningen hade jag sååå ont och kunde inte kissa utan att stå i duschen första dygnet men nu gick jag och kissade utan problem. Jag, som är rädd för blod också, kunde lättat konstatera att även det var mycket mindre redan från början denna gång. Leif fick klä på Gry för allra första gången och gissa om han var stolt och nöjd? Kvart i ett (enligt klockslaget på fotot) fick vi in den högt älskade brickan med fika! Jag hade beställt ostmackor med mjölk och Leif något mer köttigt och juice. Gry tog bröstet på en gång. Hon var väldigt hungrig och ville äta HELA tiden på BB, så mjölken rann till otroligt snabbt. Med Åke gjorde den aldrig det så där snabbt, utan mer successivt, vilket var bättre. Nu var de liksom ENORMA och onda och rymdes inte i mina bh:ar från början. Vi fick så småningom, typ vid två, gå till vårt lilla rum. Jag orkade inte duscha eftersom jag gjort det typ hela kvällen och sedan endast ansträngt mig tio minuter efteråt. Rummet var målat i kulören "sjukhusrosa", så klart. Leif slocknade ungefär direkt vi kom till rummet och snarkade mer än han någonsin gjort under våra tio år tillsammans. Eftersom våra sängar stod i olika hörn av rummet kunde jag inte sparka till honom och vågade inte skrika, så jag låg vaken nästan hela natten. Tror egentligen inte att snarkningarna var den största orsaken utan att jag mer var så uppe i varv och oändligt lycklig. Jag behövde inte sova, jag ville bara glo på min bebis. Vi stannade på BB hela dagen därpå och sov en till natt, eftersom vi kom in så sent och jag ville få ordentlig koll på amningen. Dessutom passade vi på att sova eftersom vi visste att när vi kom hem skulle det kanske bli lite mindre möjligheter till det. Min mage betedde sig helt annorlunda än förra gången också. Då hängde den mer direkt efter förlossningen, nu var den liksom en hård gravidmage ganska länge efteråt. Passade på att föreviga den och tänka att alla bilder man ser på sociala medier, där folk har platt mage dagen efter de fött barn och skriver saker i stil med "kroppen är fantastisk!", verkligen inte ger en bild av hur det ser ut för oss alla. Jag försöker verkligen att inte fokusera på kroppens utseende här i bloggen och kommer inte skriva mer ur den synpunkten, däremot om kroppens mående och funktion, vilket ju är en viktigare grej enligt mig. Min kropp har burit fyra barn och varit gravid fyra gånger. Den ÄR fantastisk, på grund av det, inte på grund av hur den ser ut. PUNKT. Gry skötte sig strålande på BB, kissade och bajsade. Hennes hudton var dock något gul, vilket de kollade upp men det var ingen fara alls. Åke var också lite gulaktig, så det kanske bara är något härligt släktdrag vi har. Sedan kom vi ju hem och därifrån vet ni det mesta ju. Jag fortsatte blöda rätt länge, vilket stressade mig så enormt mycket. Varje gång jag lyfte Åke eller gick med vagnen ökade blödningarna och jag tänkte varje gång att HUR ska det gå när jag ska vara ensam med dem båda?! Jag tror att blödningarna slutade helt efter ungefär fem veckor, då var de väldigt sparsamma på slutet. Det är så retligt det där med avslag (värsta ordet), de kan sluta flera dagar och man tänker YES, nu är det över! Sen är de tillbaka igen dagen efter. Underlivet var inte ALLS lika ont och ömt denna gång heller. Dagen efter förlossningen kunde jag knipa när jag kissade och jag kände att jag hade kontroll på ett helt annat sätt. Förra gången kändes det som att allt var ommöblerat där nere. Stygnen lossnade utan att jag märkte det och det känns helt normalt i det området nu, så klart lite ärrvävnad vilket man ju aldrig kommer ifrån. Jag började träna efter ett schema bara någon dag efter jag kom hem från BB och återigen, detta har INGENTING med utseende att göra, utan bara för att jag vill att min kropps funktioner ska vara så bra som de bara kan. Eftersom jag nu bestämt att jag inte ska vara gravid eller föda fler barn, vill jag fokusera på att vara en förälder som inte har ont i rygg och huvud hela jäkla tiden och att min kropp ska orka vara fantastisk resten av livet. Därför ska jag nu saaaaakta, saaaaakta och på rätt och skonsamt sätt träna upp den från grunden. Att träna efter en graviditet är ju ibland retsamt tråkigt men det gör verkligen skillnad! Jag älskar att känna att kroppen svarar och att knipövningarna blir lite lättare och mer naturliga för varje dag. Fogarna var onda några veckor också, särskilt när jag gått lite för långt med vagnen och ryggen är inte på långa vägar bra än. Man har ju svankat i typ nio månader och det har satt sina spår. Måste säkert uppsöka någon sorts ryggexpert i framtiden men just nu kör jag på och försöker tänka på hur jag sitter och står hela tiden. I övrigt känner jag mig så overkligt pigg och normal i kroppen, vilket så klart gör att jag ibland glömmer bort att jag ju ändå väldigt nyss varit gravid och fött barn och nästan kan bli besviken på min kropp. Knäppt men sant! På återbesöket igår sa jag till barnmorskan att jag ändå hade en liten magmuskeldelning kvar och hon bara: "HALLÅÅÅ DET HAR BARA GÅTT NIO VECKOR!". Oooops. Jag tror också att eftersom jag är SÅ klar med att vara gravid, vill jag liksom komma så långt bort från det som möjligt och nästan förtränger att jag nyss varit det. Vill bara vara mig själv, som Laleh skulle ha sagt. Jag är lite för ivrig helt enkelt. Första veckorna med ny bebis har jag märkt är någon sorts lyckorys/övermänsklig tid. ALLT är lyckligt, ALLT går bra och jag hade SÅ bra självförtroende. Jag KUNDE ju det här eftersom jag haft bebis förr och så vidare. Sen kom ju tvåveckors-dippen, då jag insåg att Gry inte är Åke och att hon ändrar sig HELA tiden och att jag inte alls hade någon koll. Lite så är det fortfarande. Vissa dagar är superenkla, jag går typ omkring med en liten bebis på höften och visslar och andra dagar sitter jag och gråter som Lille Skutt för att jag INTE KAN VARA MAMMA!!!! Jag är väldigt ödmjuk inför rollen som förälder och försöker att vara lugn och sansad men i ärlighetens namn är det fortfarande inte alls det minsta kaos-fritt i vårt hem. När vi är två hemma är det så klart lättare men samtidigt kan Leif ibland komma och förstöra det jag byggt upp under vardagarna när vi är lediga tillsammans på helgerna. Att ha småbarn är INTE lätt för ett förhållande. Att få barn räddar inte ett förhållande som redan är lite svajigt (OBS menar inte att vårt förhållande var det). Det utmanar hela ens liv och förhållande dagligen. Vi har djupa svackor vissa stunder och såna enorma lyckorus lite senare. Upp och ner, ner och upp. Det går tack och lov lite lättare nu, särskilt när jag helt accepterat att amningen inte fungerade och att Gry mår så mycket bättre sedan jag slutade. Ska skriva mer om det ämnet lite längre fram! Dagarna springer fram fastän det stundtals är superstressigt när Gry ska äta, Åke bajsar och sliter ut flaskan ur hennes mun samtidigt och när jag då ska muta honom med paddan, stängs den precis av pga inga batterier. Det blir KAOS ibland men man klarar det! Man klarar så mycket mer än man tror och man KAN VARA EN FÖRÄLDER. Man är en förälder, oavsett hur man gör det. Det är något jag verkligen insett och accepterat. Dagarna behöver inte bli endast perfekta eller kaosiga, de går liksom ändå. Snart är det sommarlov och snart börjar jag jobba lite. Ska skriva mer om det sen också men nu har jag babblat på SÅ mycket att jag inte tror att någon läser längre. Är väldigt babblig i hjärnan för tillfället så om jag missat något, varit oklar om något eller om ni vill att jag ska skriva om något annat eller svara på något, please let me know! Men fatta hörrni, jag är en tvåbarnsmamma. Eller hur ska ni kunna fatta när jag själv inte gör det? Det är en "titel" jag för några år sedan aldrig trodde att jag skulle ha. När jag låg där på soffan med Ralf tätt intill mig och sa till Leif med gråt i rösten: "Vi kommer aldrig få några barn. Vårt hus kommer alltid att vara tyst." Jag önskar att hon på bilden nedanför hade fått veta det då, att hennes hus inom bara några år aldrig någonsin skulle vara tyst igen.
