Idag fick jag ett infall och loggade in på "Mina vårdkontakter". Där kan man läsa sina journaler, något jag aldrig tidigare gjort. När jag hittade dem insåg jag att min kropps historia från 2002 fanns uppradat där, besök efter besök, samtal efter samtal. I början var det några besök för hosta, preventivmedel och halsfluss. Sedan kan man se att mina urinvägsbesvär eskalerar å det grövsta. SÅ MÅNGA BESÖK och så många kurer med antibiotika som inte gav något resultat. Så många samtal från mig där jag desperat ringer och berättade om blod och smärta och så många plågsamma undersökningar som görs. Till slut kan jag äntligen läsa om ett besök hos en underbar sjukgymnast på kvinnokliniken i Umeå, där det äntligen konstateras att det faktiskt finns en orsak till alla mina besvär. Efter ett år i sjukvårdskarusellen börjar man ju till och med tvivla på sig själv och märker att alla man träffar längs vägen inte riktigt tar en på allvar alla gånger. Sjukgymnasten upptäcker i alla fall att mitt bäcken inte var som det skulle och påbörjade en rätt otäck behandling som gjorde susen. Sedan dess har jag aldrig haft problem med mina urinvägar. PRISA HENNE! Något jag också läser om med stor sorg är hela den mörka perioden med tvillingarna. Jag läser ord som känns så främmande men ändå så otroligt nära. De hugger likt vassa glasbitar rakt in i mitt hjärta, samtidigt som det känns som att allt jag läser handlar om någon annan. Om någon människa som lider och som jag tycker så förbannat synd om just då. Jag inser att jag kommit så otroligt långt sedan det hände men att känslorna aldrig kommer att komma längre än precis under det yttersta hudlagret. Särskilt inser jag det när jag läser om saker jag inte informerats om direkt, saker som skulle ha underlättat mitt och också Leifs sorgearbete. Jag läser om när en del missar gjorts som inneburit att vi fått lida mer än nödvändigt och jag läser om min ångest under slutskedet av förlossningen. Det känns inte som att det är jag som är personen som ligger i det där lilla rummet, i den där korridoren där alla nyförlösta går med sina bebisar till och från matsalen. Den som har så hög feber och så ont. Det känns inte som att det mig jag läser om i alla anteckningar från besök hos kuratorn där det står att vi är i stor sorg. I slutet av en anteckning från förlossningen läser jag en mening som får mina tårar att rinna. En liten information som vi av någon anledning inte fick och som jag inte ens tänkt på att fråga. En liten information som gör allt så verkligt, som gör våra små barn så verkliga. "Båda tvillingarna var 27 centimeter långa".
