Okej, först och främst, TACK! Vilken respons på inlägget igår, hade så många besökare och fick så många fina kommentarer och meddelanden. Ni delade med er av era erfarenheter och fick mig att känna mig så lugn och trygg i mitt beslut. SÅ FINT! Jag kände också att mina ögon tårades många gånger när jag läste om hur många av er har plågat er för att få det att fungera, för att "alla kan amma". Jag blir så ledsen över hur vi kvinnor blir behandlade efter att ha varit gravida en evighet och fött ett jäkla barn. Man tror ju att när barnet fötts är det jobbiga över och njutningens tid börjar men det är tyvärr inte så för många inser jag. Usch, för att amning ska ses som högsta prioritet fastän det krånglar och så synd att vi kvinnor kämpar för att vara "duktiga flickor" och inte "misslyckas". Något jag känt sedan Gry kom är att det på många sätt känns pinsamt eller skamligt att erkänna att ens barn inte är nöjt hela tiden. Eller "snällt" som man säger. Alla frågar ju om ens bebis är snäll. Med Åke var allt så himla bra och jag märkte snabbt att det ansågs extra bra enligt många att ha ett barn som dels föddes och var stor (oooohhhhhhh, sååå stoooor, vilken rejäl bebis!) och dels gick upp stadigt i vikt. Åke var alltid över kurvan både när det gäller längd och vikt och det var jag nog också ganska noga med att berätta för alla. Att Åke också alltid haft ett superglatt humör är också en grej som påpekats om honom konstant. "Han är glad som vanligt", säger folk ofta. Det är också ett extra plus i kanten, att ha ett barn som inte bara växer så det knakar utan har ett strålande och gulligt humör också. Nu är ju Gry så liten än men hon har hittills inte varit lika lätt som sin bror. Hon har skrikit mer, sover sämre på dagarna och vill gärna sitta fastklistrad på oss om hon får välja själv. Hon var mindre än Åke redan från start och har inte växt i samma takt som honom. Det har ärligt talat varit svårt att acceptera att hon är så annorlunda jämfört med Åke och jag har på många sätt försökt forma henne som honom vilket ju så klart är totalt omöjligt. I stället har jag under alla dessa analyserande dagarna på slutet helt enkelt insett att Gry är Gry och att hon kanske kommer att vara ett barn som inte ligger över alla kurvor eller så blir hon det men att det inte spelar någon roll. Det är ju henne vi har väntat på! En annan sak jag tänkt på när det kommer till amning är det här med anknytning. Det snackas ju så mycket om att barn som flaskmatas riskerar att få mindre kroppskontakt och knyta an sämre till föräldern eller vice versa. I mitt fall är det helt tvärtom. Jag har varit så frustrerad mot stackars Gry och endast spenderat tid med henne när hon har ansiktet vänt in mot min kropp att jag knappt hunnit se henne. Jag har fokuserat så hårt på att få henne att vara nöjd och mätt att jag liksom glömt henne. Nu när hon äter kortare stunder hinner vi ju hänga så mycket mer och jag har hittills lärt mig att hon somnar bäst när jag sjunger Valborg av Håkan Hellström och ler stort när jag sjunger Prästens lilla kråka. Jag har hunnit pussa henne ordentligt över hela hennes fjuniga ansikte och jag har kunnat se henne utifrån på ett annat sätt. Hon är så himla fin! Jag är så glad att jag fått upp nosen ovanför den deppiga ytan och äntligen kan börja knyta an till mitt barn på riktigt. Eller ja, det kommer nog bli bättre när mina bröst (AJAJAJAJAJAJAJJJJJJJJJJJJ) lugnat sig och inte luktar så himmelskt gott. Jag hade i min egoistiska enfald inte ens tänkt på att det här med att sluta amma så klart är jobbigt även för Gry! Direkt jag bär henne vill hon amma och jag kan verkligen inte trösta henne alls. Dessutom gör det typ ont att hålla i henne, vilket inte har varit ultimat idag när jag varit själv med henne, plus lämnat och hämtat storebrodern på föris. Hoppas verkligen att det snart är slut på detta eviga bröstfokuserande och att vi kan gå vidare och börja om på ny kula (varför säger man ens så?) igen. Imorgon efter jag lämnat Åke ska vi på bvc och väga igen, håll tummarna för oss då! Bjuder på en otroligt ärlig bild av hur livet ser ut just nu. Hann norpa åt mig de plagg som låg högst upp i nån av högarna på sovrumsgolvet innan Leif åkte på jobbet. Tofsen har suttit på skallen sen -08 känns det som och mjukisbyxorna är allt annat än smickrande. Men bebisen sover, äter och är frisk och jag har klarat ännu en dag själv med barnen! Det går ju men herreguuuud så kämpigt det är ibland. Ska berätta mer om hur allt fungerar när jag testat lite längre tid. Nu: duscha mina arma tegelstenar till bröst och sen se Skam! Tack för att ni finns!
