Det kan tyckas väldigt framgångsrikt att konstant ha saker att göra och som jag skrev en gång för att parodiera blogglivet lite, "ha en inkorg som svämmar över". Självklart är det också så i många fall och det är superlätt att dras med, ta på sig mer och mer. Att tacka ja till saker är lätt men sen ska de ju också genomföras och det kan ofta ta på krafterna. Ett samarbete innebär inte bara att man får produkter och/eller pengar. Företaget förväntar sig en snygg reklam, ett visst antal inlägg på blogg eller Youtube med en kammad, lycklig familj i ljusa och fräscha lokaler. När man en dag står där i ett mörkt, trångt hus och inser att man lovat att göra saker som just där och då absolut kommer att ta så mycket energi att ingen betalning i världen kan ersätta den, är det däremot inte så kul. Jag har insett hur hiskeligt svårt det är att säga ordet NEJ. Att säga stopp och att nu är det nog. Jag bara kör på och höjer ribban, samtidigt som jag utan tänka på det jämför mig med andra som verkar klara av att hålla ännu fler bollar i luften än mig. Där har jag nu börjat lyssna på magkänslan. Känns det inte 100% bra? Blir jag stressad och irriterad? Går det ut över folk i min närhet? Då måste jag säga stopp. Den senaste veckan har jag därför tackat nej till ett stort samarbete på Youtube, som många av mina "kollegor" också har och som de gjort superfint! Jag har verkligen all respekt för dem som tycks övernaturliga och alltid fixar allt så snyggt. Tyvärr finns inte den energin hos mig just nu och då hade allt bara känts falskt. Sedan har jag också bestämt mig för att inte ställa upp i intervjun om kroppsuppfattning. Jag fick en gnagande känsla i magen om att det fanns en risk att allt skulle kunna misstolkas och på något vis bli kropphetsigt och blev väldigt besviken när jag fick höra om de bilder de ville ta till intervjun. Mina axlar känns tusen kilo lättare och mitt liv som IRL-människa kan fortsätta!
