Jag kommer att skriva några inlägg om livet efter vi förlorat tvillingarna och hur vi till slut en dag kom upp över den tjocka ytan av sorg. Först vill jag berätta för er om en sorg som pågick i ett annat pars liv och som till slut på ett magiskt sätt vävdes ihop med vårt. Dagarna efter vi kommit hem från sjukhuset utan våra små barn är bara helt kolsvarta. Vi drog in vår tv i sovrummet, bad våra föräldrar gå på affären åt oss och åt kopiösa mängder godis. Efter en dryg vecka åkte vi till London och spenderade flera härliga dagar där, i andras ögon bara ett vanligt par med något sorgset i blicken. När vi kom hem tog jag mod till mig och skickade ett sms till en kvinna som bor här i krokarna som jag visste hade förlorat ett barn i magen något år tidigare. Jag var rädd att jag skulle klampa in och riva upp hennes sorg men jag ville samtidigt få prata med någon som överlevt detta hemska. Tack och lov svarade hon nästan direkt och sa att hon fanns där för mig, när jag ville. Ovärderligt. Fastän vi båda har väldigt bra partners i våra liv, är det ju bara vi som upplevt detta vidriga i våra kroppar och kan förstå det till fullo på ett sätt. Leif har ju en helt annan historia att berätta, som är sorglig på ett helt annat sätt. Kvinnan och jag tog några långa promenader i vinterkylan och bara hävde ur oss allt vi tänkte och kände. Inga ord var för hemska, inga tankar för konstiga och inga detaljer för ingående. Allt kom ut och jag märkte att fast det hade gått några år ligger en upplevelse likt den vi varit med om alltid precis under ytan. Man lär sig bara att leva med den och att göra den till en del av den man är. Jag fick under en av promenaderna höra talas om ett annat par, där mannen var kusin till kvinnan jag brukade gå promenader med, som hade förlorat tvillingar ungefär en månad före oss. Även dom var i ungefär samma vecka, väntade enäggstvillingar och drabbades av en otroligt ovanlig situation som ledde till att deras pojkar inte fick leva vidare. Omedelbart blev jag på ett sätt så fäst vid detta par, utan att ha träffat dom. Jag kände bara en sådan otrolig medkänsla och sorg att det fanns ett till par i samma land som just då satt i exakt samma vidriga mörka hål av olycka som oss. När jag fick höra att dom skrev en blogg, som först handlade om förväntningarna över att vänta tvillingar men som tyvärr övergick till att berätta så hudlöst och äkta om en förlust så ofattbar, sökte jag genast upp den. VARJE ord gick direkt in i mig. Allt dom skrev kändes som ord direkt ur mig och jag grät av så många anledningar när jag läste. Mest över hur orättvist livet är som bara rycker undan mattan under ens fötter men också lite av lättnad. Jag kände mig direkt så mycket mindre ensam. Alla mina mörka tankar, som jag trodde var sjuka, fanns hos någon annan också! Fastän jag inte önskar detta till min värsta fiende, kunde jag hitta en underbar tröst i att läsa deras blogg och det var den som fick mig att sakta börja vända mina tankar och försöka hitta ett sätt att leva med mina minnen. Fem månader efter vi förlorat tvillingarna blev jag gravid igen. Jag hade följt serien "Gravid vecka för vecka" på Youtube under första graviditeten och även senare och var en aning irriterad över att den inte riktigt speglade verkligheten. Alla som var med verkade ha blivit gravida på första försöket och verkade leva ett liv som kanske inte riktigt liknar så många andras utanför Stockholm. Jag skickade därför ett mail där jag berättade om min historia, och att jag tyckte att dom skulle tänka på att bredda sig för att passa fler tittare. Jag visste till exempel att många kände sig stressade av att se serien eftersom den då målade upp barnalstrandet som något som går snabbt och enkelt. Så ser det ju verkligen inte ut. Jag skrev också i mitt mail att jag förstod att jag inte var rätt person för att vara med eftersom jag inte bodde i Stockholms innerstad som jag trodde var ett krav. Dagen efter mitt mail fick jag ett svar där det stod att dom mer än gärna ville se en liten provfilm! Detta ledde till att jag fick vara med i serien och berätta min historia, som jag nu i efterhand vet har hjälpt fler som haft lite motgångar. En som "hittade" mig där var Hanna, hon som förlorade sina tvillingar strax före oss. Hon visste ju då inte om att jag visste rätt mycket om henne och jag blev SÅ glad när jag såg att hon började följa mig på Instagram, för då hade jag äntligen en anledning att följa henne tillbaka. Till slut kunde jag få berätta för henne hur jag kände till allt om dom och hon berättade för mig att när hon såg mitt första klipp på Youtube kände hon igen varje ord jag sa. Exakt som jag hade känt med deras blogg. Stunder som dessa är jag så otroligt tacksam för internet och hur det har en sorts magisk förmåga att föra samman personer som verkligen behöver det. En till detalj i allt detta var att även Hanna var gravid igen när vi hittade varandra. Jag var löjligt glad för deras skull och kände en sån jäkla styrka i att vi båda skulle få våra revanschbebisar. Dessutom hade vi under graviditeten och efteråt haft ungefär samma tankar och oro just på grund av vår liknande bakgrund och fastän vi bor långt från varandra och aldrig har träffats, känner jag en sådan samhörighet med både henne och hennes man. Ur den mörkaste sorgen kom till slut våra revanschbebisar. Födda på exakt samma dag. Grattis på tremånadersdagen, Åke och Jack! Ni förstår det inte nu, men att ni kom till oss var ödet. Ni räddade oss ur mörkret. Tack! Första texten om tvillingarna hittar du HÄR.
