Jag känner mig så jävla otacksam som trots allt som pågår i världen och trots att jag har ungefär den bästa familjen som någonsin funnits, ändå just nu mår SÅ dåligt. Jag känner mig så jävla taskig mot Åke för att jag just nu i stället för att vara glad över att han ligger och snarkar i sin säng, saknar hans systrar så att det gör ont i min kropp. Den kommer aldrig att försvinna, sorgen i min kropp. Det fysiska minnet av hur allt blev stilla. Det psykiska minnet av dagarna jag bar dem i magen när allt var över. Det stora hålet som de två liven lämnade i mig och som delvis har fyllts av tid och liv men det kommer aldrig att försvinna. Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag tänker på att våra döttrar skulle ha varit 1.5 år nu. Den ofattbara insikten att min kropp har burit på både liv och död. Den direkta smärtan som undermedvetet vrider om mitt hjärta varje gång jag ser andra som får friska, levande tvillingar, innan jag kan känna deras glädje. Ensamheten som bara jag bär på, som ingen någonsin kan förstå, hur nära vi tre var och hur min kropp skriker efter dem fortfarande. Hur jag konstant tänker att jag ligger efter, att jag vill ha två barn nu men hur trött min kropp är på att vara gravid och hur rädd jag var under tiden. Hur jag kan vara så ledsen över att mina barn dog men ändå så glad att Åke kom till oss. Inget stämmer inombords och just nu är jag bara så ofantligt ledsen. Det är en så märklig sorg, den syns inte alltid och många tar för givet att den är borta men jag känner den hela tiden. Den bidrar också till att min kärlek till Åke är så himlastormande stark att jag inte ens vågar sätta ord på den för mig själv. Det är så skrämmande att älska någon så mycket. Att vara så tacksam för att han valde oss. Jag måste tro att det var meningen med allt, att vi fick gå igenom allt för att få vår Åke. Ikväll tänker jag låta mig själv vara ledsen och låg. Och det är okej.
