Ibland undrar jag om jag inte är fullt normal eftersom jag tydligen inte vill eller kan gå vidare helt. Alla andra verkar ju kunna borsta av sig det mesta och sedan aldrig mer prata om det och just nu när jag verkligen har allt jag drömt om borde jag väl också kunna göra det? Men det går inte. Hur jag än försöker kan jag inte glömma eller läka helt. Det är liksom ett infekterat sår som läker delvis men lätt rivs upp. Ju längre tiden går, desto svårare är sorgen att prata om eftersom de flesta är trötta på att höra om det (tänker jag) eller antar att jag helt enkelt gått vidare nu. Min kropp glömmer aldrig. Jag behöver bara blunda eller tänka en sekund så kastas jag tillbaka till mörkret. Som att det är en vidrig dröm som etsat sig fast och inte vill släppa taget. Jag kan känna de första rejäla sparkarna som jag blev så glad över men som jag insåg efteråt var de allra sista. Jag kan känna min kropp kämpa emot förlossningen. Jag kan känna smärtan och framför allt kan jag känna saker jag aldrig kommer att glömma. Saker jag inte ens kan skriva om, eftersom de är så obeskrivliga och traumatiska. Egentligen behöver jag inte prata om det som hänt. Jag har pratat med proffs, vänner och familj. Det jag behöver är att acceptera att jag inte är onormal som skadats av det som hänt. Att det är fullt normalt att kanske inte komma över sorgen på samma sätt som med andra man förlorat i livet eftersom den här sorgen är lika mycket fysisk som psykisk. Den sitter i varje nerv och muskel i min kropp. Den har förändrat mig från grunden och gjort att jag inte längre prioriterar samma saker i livet. Den har skadat min syn på mig själv och min tanke på hur Leif ser på mig. Han har sett min kropp genomgå så mycket hemskt och många gånger har jag tänkt att hans bild av mig ska ändras. Det har den kanske men han har aldrig någonsin lämnat min sida. När jag besöker minneslunden där tvillingarnas aska spreds ut vill jag alltid gråta. Jag vill gråta hjärtat ur mig, jag vill hulkgråta som jag aldrig någonsin kan göra annars. Jag känner mig så nära dem där och det är också där sorgen kommer ifatt mig. Askan efter två alldeles för små kroppar ligger där och det är bara för jävla sorgligt. Jag kan aldrig gråta där. Det känns för offentligt och som att jag kanske aldrig skulle kunna sluta. I stället sitter jag där på bänken och känner hur min kropp värker av känslor. Det är så svårt att förstå vad och varför jag känner men jag har bestämt mig för att det inte spelar någon roll. Jag ska alltid känna. Jag ska känna alla minnen och känslor och aldrig någonsin ska jag glömma mina två änglar.
