Nu när jag lever småbarnskaos med två underbara, krävande och älskvärda barn, är det alltmer sällan jag tänker på tvillingarna vi förlorade. Självklart finns de alltid med på många sätt men sorgen har blivit mindre skarp och glädjen över Åke och Gry är så massiv att den på många sätt tystar ner allt annat. Samtidigt är det många små bitar kvar, både sånt som skaver i minnet och andra saker som inte riktigt är bearbetade. Jag minns fragment från ultraljudsrummet där vi såg att barnen var döda och från förlossningen, som är så hemska och smärtsamma att de alltid ligger under ytan och lurar. De två små barnen, de som gav mig det första pluset jag någonsin fått på en graviditetssticka. Stickan som jag tog i smyg en morgon och sedan visade för Leif som fortfarande låg i sängen. Stickan som fick ligga och torka samtidigt som jag sprang fram och tillbaka för att titta på den för att på något sätt försöka förstå. När vi fick veta att de hade dött i min mage och att jag inom några dagar skulle tvingas föda ut dem var både Leifs och min spontana känsla att vi inte ville se dem. Vi ville bara gå vidare och tänkte att om vi inte såg dem skulle det gå snabbare. Det skulle senare visa sig att det tog lång tid för oss att gå vidare men det var nog oundvikligt hur vi än hade gjort. Vår kurator som vi träffade innan förlossningen övertygade oss ändå att det är en bra grej att se dem. Att få se att de hunnit bli små människor och börjat få släktdrag, hår och pyttesmå naglar. Jag har läst och hört om så många som spenderat timmar med barnen efter de fötts. De har bäddat in dem i små filtar, hållit dem och gråtit över dem. När våra barn var födda hade jag nästan 40 graders feber. Vi såg dem tvärt, jag minns det knappt. Grät jag? Rörde jag någon av dem? Fick de någon kärlek alls? Jag vet ärligt talat inte. Efter en kort stund bad vi barnmorskan bära ut dem och jag vet aldrig hur eller var de sen hamnade. Tårarna rinner när jag skriver det här, för det är en av de saker jag sörjer. Att jag lämnade dem. Att jag inte höll dem, strök dem över de små händerna och sa något till dem. Att de bara skickades ut och sen aldrig mer fick någon kärlek. I stället åkte de iväg för att undersökas och forskas på (monoamniotiska tvillingar är så ovanligt) och sedan kremerades de. Så jävla sorgligt och ovärdigt på så många sätt. Jag tror att den händelsen har satt såna enorma spår i mig, spår som sitter än idag och kommer att göra det för alltid. Känslan av att jag inte är kärleksfull och inte en naturlig förälder. Att jag bara "släppte" dem, i alla fall fysiskt. Och sen, när jag var fri från feber och fått återhämta mig, då var det för sent. Då fanns det inga små barn att hålla och gråta över. Att två liv bara släcks utan att de ens får en kram gör så ont i mig. Att de bara slängdes åt sidan som att de inte hade något värde när de i själva verket betydde allt och att deras frånvaro i min kropp och liv lämnade ett sånt svart hål i mig. Det kommer jag för alltid att ångra. När jag besökte samma kurator igen förra veckan pratade vi lite om det och jag frågade försiktigt om de bilder som togs av dem. Vi valde att inte ta med bilderna hem men jag mindes att de sa att bilderna skulle sparas om vi någon ångrade oss. Någon dag senare kom ett kuvert på posten. I det låg en usb-sticka. En så liten sak med sånt enormt innehåll. I det finns alltså våra barn? Bilder av två personer jag knappt minns att jag träffat men som jag saknat i snart fyra år. Nu ligger stickan på vårt köksbord, bland nappar, använt hushållspapper och intorkade matfläckar. Mitt i ett hem fullt av liv och kaos. Vi går fram och tillbaka och tittar på den, för att försöka förstå. Men det kommer vi aldrig att göra. Om och när vi kommer att klara av att se på bilderna, det vet jag inte men tills dess känns det så fint att den får ligga där. På något sätt känns det som att våra små barn inte längre är ensamma, de är mitt i vårt liv, mitt i röran, där de ju egentligen hör hemma. Allt jag skrivit om tvillingarna finns under kategorin "tvillingarna" eller HÄR.
