I fredags fick min kusin barn för första gången. Jag har bara fyra kusiner och har därför dem nära, fastän jag tyvärr träffar dem alldeles för sällan. Denna kusin är min yngsta, hon som helt plötsligt blivit en vuxen trettioåring som nu också är mamma. Något som jag trodde skulle kännas jobbigt men inte alls är det är att hon fick två barn. Tvillingar. Enäggstvillingar. Först när jag hörde det kände jag den vanliga lilla pisksnärten inombords som jag alltid får när jag hör talas om personer som ska få eller fått tvillingar. Men väldigt snart kände jag bara en stor lycka och glädje och också en liten extra oro så klart. Jag hoppas inte att min lilla kusin tyckt att jag varit jobbig som kollat av med henne hur hon mår liiiite oftare än vanligt men det ÄR lite nervigt för mig när någon nära ska få tvillingar, när den enda erfarenheten jag har av det är negativ. MEN nu är de här! Två perfekta små pojkar med munnar som ser ut som min pappa och farbrors. Friska, hela och lyckliga att få komma till min kusin och hennes kille. Det som slog mig precis är att jag nog kommit över allt som hänt. Inte glömt men liksom förlåtit livet. Accepterat, bearbetat och välsignats med en perfekt jäkla familj som jag aldrig skulle vilja byta bort. Jag skulle aldrig vilja ha de här senaste fyra åren ogjorda, fastän jag heller aldrig någonsin vill återuppleva dem. Jag pratade med en person förra veckan som inte känner mig så bra och det kom upp att jag på en sekund kan få upp rätt jobbiga minnesbilder från det som hände med tvillingarna. Jag kan bara blunda eller tänka på det så spelas de värsta scenerna upp i mitt huvud. Hen jag pratade med frågade lite försiktigt om jag kanske har drabbats av någon sorts posttraumatiskt stressyndrom men jag svarade direkt att nej, det har jag inte. Jag berättade att nu kan jag spela upp de här minnesbilderna och känna en sorts lycka. Det kanske låter galet men jag frammanar ibland minnena bara för att försäkra mig om att de finns kvar. För hur jävla vidrigt och jobbigt det var, så vill jag aldrig att de bilderna ska lämna mig, för de är minnen av mina barn. Och de är en del av mig, mitt liv och min person. Jag vet att det är likadant när man förlorat en närstående, att man ibland när det gått ett tag nästan kan få panik för att man glömt deras röst, deras skratt eller blick och stannar till för att försöka hitta det igen. När man gjort det kan man andas ut med ett lugn, för då vet man att den som lämnat en inte lämnat ens minne. Än idag kan jag till exempel höra min pappas röst i telefonen när han ringde. Hur jag svarade i den gula väggtelefonen och hur det pirrade till när jag hörde att det var han. Jag kan höra och se min farmor skratta till vid köksbordet och hur min mormor nynnar lite i stresspanik vid större bjudningar. Och nu är tvillingarna där med pappa, mormor, farmor, morfar, svärfar och alla andra som inte längre lever på annat vis än i minnet. Det känns så skönt och så fint. Jag är så glad att jag inte går omkring med sorgens blöta tyngd över mig konstant, utan är just det, glad. Nästan jämt är jag glad nu, med lite skarpa backar upp och ner då så klart.
