Igår kväll var jag hos en av mina äldsta (ej i ålder) och bästa vänner. Hon har två barn som är mina gudbarn och bor väldigt nära. Trots det hinner vi ses alldeles för sällan men vi vet att vi finns där för varandra. Nu är hennes sambo bortrest och eftersom hon har en häst att ta hand om, behövde hon någon som satt i huset på kvällen när hon var i stallet, ifall något av barnen skulle vakna. Där är det fint att kunna finnas och jag vet att hon skulle ha gjort samma för mig. I alla fall, jag kom att tänka på det här med vänskap och hur den förändras genom åren. De man lyckas ha kvar i livet väldigt länge är mer eller mindre nära till och från. Sedan alla barn kom in i bilden ses man ju sällan ensamma och det är lite av ett test att se hur man fungerar när man inte har dem i närheten. Ni vet, lite som när man har en dejt med sin partner och helt plötsligt inser att man pratat om sina avkommor varje minut i flera år och helt plötsligt måste hitta nya samtalsämnen. Min tanke igår var att sitta i deras mjuka soffa, mysa med katten och zappa mellan alla kanaler som vi inte har och sedan åka hem när hon kom tillbaka från stalltjänsten. Så blev inte fallet, det visade sig att vi hade så mycket att prata om när vi var ensamma att vi nästan var som nykära igen. Halv tolv gick jag hemåt i den ljusa vårkvällen och kände mig fylld av energi. Det är fint! Vi pratade också om skitsnack. Om hur vi jobbar stenhårt för att skippa det och jag tänker HELA tiden på vad jag säger om andra och VARFÖR. Om någon beter sig på ett sätt som JAG inte gör, skadar det mig på något sätt? Om inte, varför känner jag då ett behov av att prata om det? Varför använder jag mig av en negativ ton om människor vars liv jag har noll inblick i? JO, varje gång jag kommer på mig själv med att prata syrligt om andra beror det nämligen på att JAG INTE MÅR BRA I MITT LIV. Vad andra gör, hur knäppt eller knasigt det kan tyckas, HAR INGENTING MED MIG ATT GÖRA. Sitter du med en kompis och pratar illa om andra en hel kväll kan jag lova dig att du inte går hem med ett leende på läpparna och en känsla av att vara nykär.
