Jag längtar efter barn och är tillsammans med världens finaste man. Det jag dock känner stress inför är att allt i livet ska vara så ”färdigt” innan man blir förälder. Det jag syftar till är den hets jag känner finns på att man dessförinnan ska ha hunnit resa en massa, festat färdigt, utbildat sig klart, fixat ett stabilt jobb och ha jobbat där länge, ha fixat och renoverat upp ett hus osv osv. En del av mig känner därför att vi bör vänta, medan den andra delen av mig känner att dit kanske man inte kommer innan 50… Har du tänkt något kring detta? Så otroligt intressant fråga det här är egentligen. Denna ständiga känsla att man aldrig är "klar" eller "redo" och att man ständigt ska jämföra sig med andra, den är så dum! Jag tycker egentligen att det allra viktigaste att känna att man har när man börjar fundera på barn är det du nämner i den allra första meningen. En längtan efter barn och en underbar person att dela det med. Resten löser ni! Jag visste direkt jag träffade Leif att han var mannen jag ville leva med och kanske, på sikt, ville ha barn med. För mig tog det sex år tillsammans med min fina man innan en längtan efter barn infann sig. Vi hade inte allt annat "färdigt" men känslan att man är redo för en tredje person i ens hem är ju det viktigaste! Jag tror inte att man ska tänka att bara för att det kommer en bebis eller sju, så kommer man aldrig mer ha chansen att resa, festa, utbilda sig, skaffa värsta jobbet eller renovera hus. ALLT LÖSER SIG! Bara grunden är där, kärlek och trygghet, kommer resten att lösa sig! Man är nog egentligen aldrig och alltid redo för allt, och jag tror som sagt att din första mening i frågan svarar på den: "Jag längtar efter barn och är tillsammans med världens finaste man." Låter ju helt underbart! Tänk bara på att allt du gör i livet ska du göra för din egen skull, inte för att alla kompisar skaffar barn eller för att din mamma tjatar. Men längtar du och din kille känner likadant, kanske det är dags att prata om det? Det finns inget facit men att vänta på den "perfekta tidpunkten" tror jag inte på. Bara man är redo och förstår innebörden av att bli förälder, tror jag allt löser sig sen! Vad tror ni andra? Hur bestämde ni er för att försöka bli med barn? Jag var redo att gifta mig med Leif nästan direkt vi blev ihop, fastän det tog drygt tre år. Längtan efter barn kom mycket senare.
