I juli när jag blev erbjuden att vara med i "Gravid vecka för vecka" funderade jag mycket först. Jag var ju så otroligt rädd för att vara gravid igen och tänkte att det kanske var att jinxa allt att vara med i en serie som bara handlar om graviditet. Varför ska jag vräka ur mig mina inre tankar till okända människor och vem ska vilja lyssna? Är det verkligen så smart att utsätta sig för en sån sak när man redan är lite kantstött? Det som talade mest för att jag faktiskt skulle vara med, var att jag kanske kunde hjälpa någon som har det jobbigt. Jag tänkte att om jag bara kunde få en ledsen person att få lite hopp om en ljus framtid så skulle allt vara värt det. Så jag tackade ja och på skakiga Bambi-ben började jag nysta upp mitt inre för er och ni började berätta saker för mig.För varje vecka som gått har ni burit mig framåt och gjort mig så glad genom att heja på mig. Varje gång jag hör att jag inspirerat, peppat eller hjälpt någon när allt varit som tuffast blir jag så rörd och helt genomlycklig att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det är nog bland det bästa jag varit med om någonsin i mitt liv, att få känna att jag gjort något för någon. Jag får mail, privata meddelanden och kommentarer från underbara människor som skriver fina saker och delar med sig om sina tunga upplevelser. Jag älskar varje ord jag läser och önskar att jag kunde få er att känna bara ett uns av det ni får mig att känna. Tänk att lilla jag, i lilla Burträsk har kunnat hjälpa någon annan? Det känns underbart att internet gör att det är så enkelt att få kontakt med personer som man annars aldrig skulle fått äran att träffa. Jag önskar att ingen av er skulle behöva gå igenom allt tungt som ni skriver om men tänk så fint att vi är så starka tillsammans, systraskapet när det är som bäst! Kom ihåg det, jag är bara ett mail eller en kommentar bort om Du vill berätta eller fråga något. Jag har inte svar på allt men jag lyssnar gärna. Det bästa vi kan göra är att prata om det. Alltid. Ni är bäst, all kärlek till er! Jag har tänkt att jag kanske ska göra ett inlägg om hur det var med tvillingarna, hur vi fick reda på allt och hur det blev efteråt. Är det något som skulle vara uppskattat eller ska jag strunta i det?
