För att vara übertydlig här; jag är inget proffs inom detta ämne, har ammat i endast tre månader och vill inte trampa någon på tårna eller låta som en drygis! Tanken med detta inlägg är att vi i kommentarsfältet ska disktuera, peppa och hjälpa varandra i denna labyrint av oro och förvirring. När jag var gravid kunde jag inte ta in någon som helst information om amning. Jag var nämligen helt säker på att det inte skulle funka. Kan tänka mig att många känner så. Jag kunde helt enkelt inte se mig sitta där med en bebis vid mina bröst! Dels var bara tanken på att få ett barn helt galen och sen har jag aldrig sett mig som den moderliga typen och vågade verkligen inte hoppas att jag skulle ha så tur att mina små bröst skulle kunna ge näring åt någon annan. Jag hade helt enkelt inte så höga förväntningar kring mig själv och mina moderliga egenskaper, så därför måste jag ändå säga att både det här att bli förälder och att amma har varit tusentals gånger bättre än jag vågade hoppas på. Direkt efter förlossningen ska ju den nykläckta bebisen ammas typ direkt. Just då är man ju inte direkt superpigg och jag ville helst bara vända mig om och somna. All lustgas och chock hade nog också satt sina spår så jag minns inte den första gången så väl. Vi fick en amningsnapp i alla fall, då Åke inte riktigt fick något grepp och han fick i sig lite mat. Första natten på BB tyckte jag var jobbig. Jag var så rädd för allt, visste inte ens hur jag skulle hålla honom och alla barnmorskor hade ju så klart olika knep och alla var bra men tillsammans gjorde dom att min hjärna var fullkomligt överhettad. En barnmorska sa att jag skulle kämpa, kämpa, kämpa för att inte behöva använda amningsnappen och att jag skulle hålla honom på ett visst sätt. Så natten då hon jobbade lyckades jag aldrig få honom att äta utan hennes hjälp. Jag ringde på klockan och hon la till Åke på ett sätt som jag kände att jag aldrig skulle klara själv och jag kände mig världelös som inte kunde göra det själv. Andra dagen sa barnmorskan jag hade under förlossningen att hon tyckte att jag skulle använda amningsnappen hela den dagen så att Åke skulle få i sig lite mat och att jag kunde slappna av. När jag nämnde det för andra barnmorskor fick jag ändå känslan av att det här med att använda amningsnapp inte alls var att föredra men den dagen lyckades jag amma hela dagen utan att ringa efter hjälp. Då växte äntligen mitt självförtroende. Resterande tid på BB fick jag lära mig tvillingamma, liggamma och att jag skulle kämpa på för att undvika amingsnappen. Jag använde den ändå, i smyg. Jag kände att det var då både jag och Åke kunde slappna av och slapp be om hjälp hela tiden. När vi kom hem från BB fortsatte jag med amningsnappen. Självklart försökte jag utan men upplevde att Åke inte fick grepp. När vi hade besök ville jag gärna gå undan för att inte visa att jag använde den, den fick mig att känna mig som att jag var lat och inte "kunde" amma. Så himla knäppt så här i efterhand, så klart. Efter någon vecka kunde Åke äta utan napp i början men när bröstet började vara lite mer tömt tappade han greppet och då använde jag den. Fördelen med att göra så var att jag aldrig upplevde smärtan som många andra råkat ut för. Visst, mina bröstvårtor var ömma och fnasiga första dagarna men aldrig så att jag led av det. Första tiden med amning var alltså inte så smärtsam fysiskt men stressig psykiskt. Amningsnappen jag hade köpt kändes snabbt sliten, så jag bestämde mig för att köpa fler. Jag vågade inte gå in på apoteket här i Burträsk och göra det eftersom jag borde (enligt vem?) vid den tidpunkten ha fasat ut den fördömda nappen. Jag hörde saker som att Åke aldrig skulle kunna lära sig att få ett ordentligt grepp om jag använde den och att barnet får i sig för lite mat och för mycket luft med den. Tror egentligen inget av det är varken rätt eller fel, som ungefär allt i denna förvirrande babyvärld. Hur som helst, jag tackade just då, med mitt sköra psyke, gudarna för internet och gick in på apotea.se (som för övrigt är så himla bra!) och sökte fram 2-pack amingsnapp. Tycker deras 2-pack MAM är bäst. I beskrivningen där står det då: MAM amningsnappar är ett amningshjälpmedel för kortvarigt bruk. När jag läste det sköljde skammen och skuldkänslorna över mig igen, Åke var ju nästan en månad och kunde fortfarande inte äta utan den? Eller var jag bara en superlat mamma som inte kämpade nog och tryckte in bröstvårtan längre in eller höll honom i ett annat grepp? Här vill jag poängtera att man som nybliven mamma, förutom att man har ett överflöd av hormoner, i regel är otroligt osäker och tar åt sig av allt. Så känner i alla fall jag och många jag pratat med. Jag klickade hem ett 2-pack under stor ångest och bestämde mig för att försöka kämpa mer för att slippa använda dom. På nätterna var det lönlöst, då var vi båda för trötta för att ens försöka men vissa gånger på dagarna lyckades jag. Då var jag så glad, det kändes som att jag först då ammade på riktigt och gav mitt barn mat på ett naturligt sätt. Återigen, hemsk tanke. Alla sätt är rätt! Så länge barnet får i sig mat av något slag! Utan att jag tänkte på det behövdes nappen mindre och mindre ändå. På nätterna kunde Åke helt plötsligt få lättare grepp vid liggamning utan den och på dagarna behövdes den endast när han var lite mer trött och frustrerad. Så en dag kom jag på att den bara låg där på ett litet bord, alldeles ihoptorkad och jag kunde inte minnas sist den användes. Då var Åke nästan 3 månader. Nu har han inte behövt den på över 3 veckor och han får grepp om bröstvårtan typ innan den är inne i munnen. Ett jävla sug har han! Så i vårt fall har den absolut bara hjälpt oss båda. Jag önskar bara att jag hade fått höra lite mer om detta fenomen innan jag fick barn, så jag hade sluppit känna mig så ensam och usel. Blev "glad" när en i vår föräldragrupp också använde amningsnapp och också kunde sluta ganska nyligen, utan några problem! Så, här är mitt tips till er som väntar barn eller planerar barn; FÖRSÖK(så svårt) att inte lyssna på vad alla säger. Ta åt er lite av alla tips ni får och använd det som känns bäst för dig och ditt barn. Det är BARA du som är proffs när det kommer till din bebis. Och känn dig ALDRIG dålig för att du inte gör exakt som någon annan, alla sätt är rätt. Del två i detta enorma ämne kommer inom kort! Där berättar jag mer om hur ofta jag ammar, vart jag ammar, hur jag ammar, vilka plagg jag helst ammar i osv.osv.osv. Kommentera gärna nu och berätta om era erfarenheter och kloka råd! Och fråga om det är något mer jag ska ta upp! Tack alla för era kommentarer, så intressant att läsa! Fortsätt gärna!
